Jag väckte sambon med frukost på sängen. Sen väckte jag ängeln. Loppan och skruttan vaknade när jag kom in i sovrummet. Upp med barn. Sambon bytte blöjor och jag fixade välling. Fram med kläder åt barn. Klippa luggen på skruttan (fotografering på dagis och hon vägrade ha hårspänne). Sambon ger barn frukost. Duscha. Tvätta hår. Pussa hej då till ängeln som ska ta bussen till skolan. Klä på mig. Sminka mig. Fixa hår. Lugna skruttan som har bråkat med pappa. Sambon byter blöja på skruttan igen. Sambon och skruttan bråkade om hennes skärp. Lugna skrutta och få på ytterkläder. Pussa sambo, loppa och skrutta hej då när skruttan ska till dagis. Vinka hej då, stänga dörren, låsa, pusta ut. Plocka i ordning grejerna för skolan idag. Stanna upp och lyssna på tystnaden. Njuta 

Här går världen i sin egen takt. Loppan börjar bli en stor pojke, snart sex månader. Fyra tänder har han och sover gott om natten.

Skruttan börjar också bli stor. Dagarna tillbringas på dagis och när hon kommer hem så sjunger hon alla sånger hon har lärt sig på dagis den dagen. Är det normalt för en tvååring att kunna nästan 20 sånger ordagrant?

Min ängel är precis lika underbar som vanligt. Sen är han överlycklig över att jag har börjat spela WOW, för då har vi ännu en sak gemensamt. Vi kan sitta i timmar och prata om det.

Med mig vet jag inte riktigt hur det är. Jag går på mina lektioner två gånger i veckan, tränar två gånger i veckan och sen är jag mest hemma. Jag vill inte gå ut, vill inte träffa folk mer än jag gör. Fast på fredagar går jag ut på krogen. I en källare spelar de bara hårdrock, vilket ger ett utmärkt tillfälle att använda mina fina korsetter. Sen får jag umgås med mina två stora älsklingar K och V. Sen har de en ruskigt söt bartender. Men man märker att man börjar bli gammal när bartendern är yngre än vad man själv är. Han kan inte vara mer än 20 lillpojken. Han ler och tittar så sött när han tror att vi inte ser. K och V retar mig som bara den. Jag får pengar av dem så att jag kan gå och handla öl åt dem. Sen skrattar de åt hur vi flirtar med varandra.

Min medicin hade som en biverkning att man går upp i vikt. Jag gick upp 10 kg. Sen kom jag igång med träningen och började äta duktigt och räkna kalorier. Nu är jag fit for fight igen, min mage är platt. Nu ska jag bara trimma den också så det blir lite muskler. Men nog är jag rätt nöjd med mig själv just nu, speciellt som jag har piercat mig i båda ögonbrynen, en på varje sida. De sitter precis ovanför ögonvrån. Jag ska göra en till på varje sida, så småningom. Det kostar en del, men det är det värt. Det är njutningsfull smärta.

Det är det som pågår i livet nu. Livet rullar på och jag är nöjd med det.

Som att pierca vänster ögonbryn, vilket jag gjorde för 1½ vecka sen. Eller att beställa tid för att pierca det andra på fredag, vilket jag ringde och gjorde idag.

Eller att köpa ett par röda lolita-skor trots att jag aldrig använder såna. Men de passar fint till kort kjol de gånger man går ut på krogen.

 En av de lite mer normala saker jag har gjort är att börja läsa Svenska A på Komvux. Jag betar sakta men säkert igenom de kurser som behövs för att jag ska göra högskoleprovet. När det blir vet jag dock inte.

Just nu tänker jag njuta av min uppåtgående mani. Jag vet att så småningom kommer jag ändå att krascha, så då kan man lika gärna njuta av vägen upp. 

Jag har med jämna mellanrum accepterat att jag kommer att ha svängningar. Ibland kommer jag att vara högt upp och allt är superbra, vissa perioder kommer jag att vara nere, och det kommer att vara svårt att hitta någon livslust alls. Just nu har jag inte alls accepterat att det är så. Jag är så trött, både psykiskt och fysiskt, jag är totalt slut och orkar och vill inte mer. Tack till underbara sambon som orkar de gånger jag inte gör det.

Och Winnerbäck. Utan hans texter vet jag inte vad jag hade gjort, han spelas dygnet runt nu här hemma. Trots att det inte är min smak i andra fall, men han är i alla fall min musikgud. Jag kan alltid känna igen mig i det han sjunger om. Oavsett om det är glatt eller deprimerat. Sambon har börjat kalla mig för hjärter dam här hemma pga låten Gråa Dagar. Det är nog sant. Nu ska hjärter dam göra ett nytt försök att sova.

Ny medicin har jag fått återigen. Litium går jag på nu, och den funkar väl ok, nackdelen är väl att jag måste gå på blodprovstagning ibland. Jag hatar sprutor. Men jag tar hellre sprutor än att må som jag mått på botten.

Jag ska börja läsa svenska A också, den 23 oktober blir jag liten skolflicka igen. Sambon tyckte av någon anledning att jag skulle ha en liten skoluniform på mig, men det är fortfarande inget beslut fattat i den frågan.

Så nu vet ni lite om vad som händer här. Inte mycket, det känns lite smått nattsvart för tillfället. Men jag finns i alla fall. 

Jag tror att för att det ska bli någon ändring, åt det bättre hållet, måste man börja ta tag i allt redan när de kommer hit. Att sätta dem i stora baracker med minsta möjliga standard, gör inte saken bättre. Att leva så gör att både barn och vuxna mår värre, och inte får en chans att återhämta sig och kunna starta ett nytt och bättre liv. Att växa upp bland baracker och betong utan en normal vardag är att behandla folk som djur, och gör man det tillräckligt länge så kommer de att bete sig som djur också.

Att få besked om uppehållstillstånd ska man inte behöva vänta flera år på. Efter år så har föräldrarna kanske fått arbeten, barnen har lärt sig språket och går i skolan, de leker med sina kompisar och gör sånt som familjer gör. Då, efter sju år, kan de få beskedet att de inte får bo kvar, de måste åka hem igen. Snabbare hantering av asylökande och fler handläggare.

Men det viktigaste är nog framför allt att se till att de kommer in i samhället så fort som möjligt. Sätt barnen i förskola eller skola, och låt föräldrarna lära sig språket och de grundläggande sederna här. Ge dem en chans. Sätt dem bara inte i en betongförort där de kan leva i sin lilla mini-värld och aldrig får komma ut i samhället. Låt dem vara en del av sin kommun, att få känna sig delaktiga, och att någon lyssnar på dem. Annars så får vi precis det vi har: Förorter med mest invandrare, där det är bråk och stök, svenska skinheads som bor i sina vita områden och hatar det de inte känner till, utav okunskap.

Min enkla lösning är: Behandla inte folk som djur, utan som människor, så kommer de också att bete sig som människor. 

Jag har syndat, en liten synd men åh så ljuvlig. Jag satte i mig två liter cola igår. Nu kanske ni inte kan förstå vad det riktigt har med synd att göra. Men sen jag började med Litium har kroppen en förmåga att lagra varje liten onyttighet den får i sig. Så jag måste vara väldigt noga med vad jag äter, och absolut inte slarva med träningen. Men sen är det ju som så, att det man inte får/ska göra, det är ju så otroligt lockande. Sen kan jag lova att det smakar så mycket bättre än det brukar göra. Men nu är det slutsyndat, tills jag inte kan motstå nästa gång. 

I helgen hade vi så trevligt så. W kom över, och bara det är ett nöje. Sen var han och jag ute och gick på kvällen och pratade om allt. Livet, framtiden, dåtiden, och så oss. Vi har känt varandra i sex år, och under hela den tiden har det funnits något mellan oss. En känsla av likhet, att passa in, och en fysisk attraktion. Men det har aldrig hänt något, antingen har jag haft ett förhållande, eller så har han haft det. Jag har varit helt ärlig mot sambon om det här, och hade förstått om han inte velat veta av mig. Men han sa att han vetat om det redan när vi träffats, och litar på mig tillräckligt. Han tror inte att det ska hända något mellan mig och W, och det tror inte jag heller. Våran vänskap är så värdefull för oss båda att vi inte vill förstöra det. Men jag kan inte förneka att jag är heltänd på honom, har alltid varit, kommer alltid vara.

Ny medicin har jag också fått: Litium. Den funkar skitbra än så länge. Men det finns tre nackdelar: Dels att man måste gå på provtagning var tredje månad. Jag är spruträdd och mår dåligt veckor innan jag ska tappas på blod. Det andra är att man går så fruktansvärt lätt upp i vikt så att man kan inte stoppa minsta lilla godisbit i munnen. Oftast går det utan problem, men när hela familjen sitter med sina godispåsar på lördagen, då är det svårt. Där sitter jag med mitt äpple. Och jag kan tala om för er att frukt är inte godis, som dem påstår. Muntorrhet är även det ett stort problem, jag dricker vatten som en galning. Har tabletter för muntorrhet som jag konstant suger på.

En fördel dock (förutom att jag mår mycket bättre) är att min läkare har berättat hur viktigt det är med motion när man har en sådan här sjukdom. Han tyckte att jag skulle träna minst 4 gånger i veckan. whoo ho för det säger jag. Äntligen får jag träna så mycket jag vill, eftersom sambon tidigare tyckt att 2 gånger i veckan räcker gott och väl. Dock blir det ingen träning idag. Jag tog maxdos av alla tabletter igår innan jag skulle gå och lägga mig, och är helt slut idag. Från att ha sovit 2-3 timmar per natt så sov jag inatt 9 timmar, och skulle gott och väl kunna gå och lägga mig igen.

Men nu är det dags att sätta igång här hemma så att jag håller mig vaken. Känner hur ögonlocken blir tyngre och tyngre. 

Igår var jag så trött på kvällen, så att jag somnade i fåtöljen före skruttan hade somnat, runt halv nio på kvällen. Det kändes lite ovant, eftersom jag har kroniska sömnproblem och inte brukar somna före tre på nätterna. Så igår blev det inga träningsresultat uppskrivna. De kommer här i stället.

• Aktivitet: Löparband
• Passets längd: 60 min
• Sträcka 5,7 km
• Hastighet 5,6
• Kalorier förbrända: 319 st

Allt som allt ett bra pass, trots att det var ett tag sen. 

Vilken tur att jag tänkte om. Inte för att jag nu har någon större lust att träna, men för att jag tänkte göra det ändå. Jag har insett att för mig är regelbunden träning viktigt i min förmåga att återhämta mig när jag har mina upperioder, och ännu viktigare, när jag har mina nedperioder. Så nu ska jag packa träningsväskan och sen ge mig iväg. Jag har ingen större lust, faktiskt ingen alls. Men jag vet att jag kommer att må så mycket bättre efteråt.