Liliths liv och leverne

Jag vet att det har gått oförskämt lång tid sen jag skrev sist. Jag vet inte ens varför. Har bara inte haft någon lust att skriva. Har inte lyckats hitta några ord. Vet inte om jag hittar några nu heller.

Här går världen i sin egen takt. Loppan börjar bli en stor pojke, snart sex månader. Fyra tänder har han och sover gott om natten.

Skruttan börjar också bli stor. Dagarna tillbringas på dagis och när hon kommer hem så sjunger hon alla sånger hon har lärt sig på dagis den dagen. Är det normalt för en tvååring att kunna nästan 20 sånger ordagrant?

Min ängel är precis lika underbar som vanligt. Sen är han överlycklig över att jag har börjat spela WOW, för då har vi ännu en sak gemensamt. Vi kan sitta i timmar och prata om det.

Med mig vet jag inte riktigt hur det är. Jag går på mina lektioner två gånger i veckan, tränar två gånger i veckan och sen är jag mest hemma. Jag vill inte gå ut, vill inte träffa folk mer än jag gör. Fast på fredagar går jag ut på krogen. I en källare spelar de bara hårdrock, vilket ger ett utmärkt tillfälle att använda mina fina korsetter. Sen får jag umgås med mina två stora älsklingar K och V. Sen har de en ruskigt söt bartender. Men man märker att man börjar bli gammal när bartendern är yngre än vad man själv är. Han kan inte vara mer än 20 lillpojken. Han ler och tittar så sött när han tror att vi inte ser. K och V retar mig som bara den. Jag får pengar av dem så att jag kan gå och handla öl åt dem. Sen skrattar de åt hur vi flirtar med varandra.

Min medicin hade som en biverkning att man går upp i vikt. Jag gick upp 10 kg. Sen kom jag igång med träningen och började äta duktigt och räkna kalorier. Nu är jag fit for fight igen, min mage är platt. Nu ska jag bara trimma den också så det blir lite muskler. Men nog är jag rätt nöjd med mig själv just nu, speciellt som jag har piercat mig i båda ögonbrynen, en på varje sida. De sitter precis ovanför ögonvrån. Jag ska göra en till på varje sida, så småningom. Det kostar en del, men det är det värt. Det är njutningsfull smärta.

Det är det som pågår i livet nu. Livet rullar på och jag är nöjd med det.

Allt är fortfarande nattsvart. När jag har såna här nedåtperioder så känns det som om de kommer att vara för evigt, men förnuftet berättar hela tiden för mig att det kommer att bli bättre. När man är långt nere så kan man bara komma uppåt, men när man är högt uppe så kan man å andra sidan bara komma ner.

Jag har med jämna mellanrum accepterat att jag kommer att ha svängningar. Ibland kommer jag att vara högt upp och allt är superbra, vissa perioder kommer jag att vara nere, och det kommer att vara svårt att hitta någon livslust alls. Just nu har jag inte alls accepterat att det är så. Jag är så trött, både psykiskt och fysiskt, jag är totalt slut och orkar och vill inte mer. Tack till underbara sambon som orkar de gånger jag inte gör det.

Och Winnerbäck. Utan hans texter vet jag inte vad jag hade gjort, han spelas dygnet runt nu här hemma. Trots att det inte är min smak i andra fall, men han är i alla fall min musikgud. Jag kan alltid känna igen mig i det han sjunger om. Oavsett om det är glatt eller deprimerat. Sambon har börjat kalla mig för hjärter dam här hemma pga låten Gråa Dagar. Det är nog sant. Nu ska hjärter dam göra ett nytt försök att sova.

Jag har haft ett litet blogguppehåll ett tag. Det har helt inte infunnit sig någon lust alls att skriva. Men nu är den tillbaka även fastän jag inte har något nytt att skriva om.

Ny medicin har jag fått återigen. Litium går jag på nu, och den funkar väl ok, nackdelen är väl att jag måste gå på blodprovstagning ibland. Jag hatar sprutor. Men jag tar hellre sprutor än att må som jag mått på botten.

Jag ska börja läsa svenska A också, den 23 oktober blir jag liten skolflicka igen. Sambon tyckte av någon anledning att jag skulle ha en liten skoluniform på mig, men det är fortfarande inget beslut fattat i den frågan.

Så nu vet ni lite om vad som händer här. Inte mycket, det känns lite smått nattsvart för tillfället. Men jag finns i alla fall. 

Det har varit så virrigt på sista tiden, att jag inte har haft ork eller tid att skriva. Det har varit läkarbesök, ny medicin, hypoman period med nästan ingen sömn och för mycket energi för att kunna sätta mig vid datorn och klara av att sitta still så länge att jag kan skriva.

I helgen hade vi så trevligt så. W kom över, och bara det är ett nöje. Sen var han och jag ute och gick på kvällen och pratade om allt. Livet, framtiden, dåtiden, och så oss. Vi har känt varandra i sex år, och under hela den tiden har det funnits något mellan oss. En känsla av likhet, att passa in, och en fysisk attraktion. Men det har aldrig hänt något, antingen har jag haft ett förhållande, eller så har han haft det. Jag har varit helt ärlig mot sambon om det här, och hade förstått om han inte velat veta av mig. Men han sa att han vetat om det redan när vi träffats, och litar på mig tillräckligt. Han tror inte att det ska hända något mellan mig och W, och det tror inte jag heller. Våran vänskap är så värdefull för oss båda att vi inte vill förstöra det. Men jag kan inte förneka att jag är heltänd på honom, har alltid varit, kommer alltid vara.

Ny medicin har jag också fått: Litium. Den funkar skitbra än så länge. Men det finns tre nackdelar: Dels att man måste gå på provtagning var tredje månad. Jag är spruträdd och mår dåligt veckor innan jag ska tappas på blod. Det andra är att man går så fruktansvärt lätt upp i vikt så att man kan inte stoppa minsta lilla godisbit i munnen. Oftast går det utan problem, men när hela familjen sitter med sina godispåsar på lördagen, då är det svårt. Där sitter jag med mitt äpple. Och jag kan tala om för er att frukt är inte godis, som dem påstår. Muntorrhet är även det ett stort problem, jag dricker vatten som en galning. Har tabletter för muntorrhet som jag konstant suger på.

En fördel dock (förutom att jag mår mycket bättre) är att min läkare har berättat hur viktigt det är med motion när man har en sådan här sjukdom. Han tyckte att jag skulle träna minst 4 gånger i veckan. whoo ho för det säger jag. Äntligen får jag träna så mycket jag vill, eftersom sambon tidigare tyckt att 2 gånger i veckan räcker gott och väl. Dock blir det ingen träning idag. Jag tog maxdos av alla tabletter igår innan jag skulle gå och lägga mig, och är helt slut idag. Från att ha sovit 2-3 timmar per natt så sov jag inatt 9 timmar, och skulle gott och väl kunna gå och lägga mig igen.

Men nu är det dags att sätta igång här hemma så att jag håller mig vaken. Känner hur ögonlocken blir tyngre och tyngre. 

Just nu är jag inne i en väldigt manisk period. Jag har så mycket energi så att det känns som om jag ska explodera. Allting går jättefort. Städa köket går på ingen tid alls, och på en timma så var det klart. Sen passade jag på att göra geleljus när jag ändå var i farten, och jag har druckigt hur mycket kaffe som helst.

Kläderna från H&M kom idag, så de ligger i tvättmaskinen just nu. Har redan hunnit tvätta två maskiner. Haft besök av moster som inte orkade stanna så länge pga hur jag är just nu. Ingen orkar med mig just nu, jag vet att jag är väldigt jobbig när jag är så här. Jag hinner knappt med att skriva, för hjärnan har redan hunnit med 100 meningar när jag bara har hunnit med att skriva två stycken. Jag sveper runt som en virvelvind och är osårbar. Jag behöver ingen mat, ingen sömn, ingenting.

Men jag vet ju att så småningom kommer jag ner. Det som kommer upp måste komma ner. Platt fall blir det. Men just nu passar jag på att njuta av den här känslan av att vara ostoppbar.

Den dag ett av mina läkarbesök löper problemfritt från det att jag kommer dit tills att jag går därifrån ska jag rita kors i taket.

Idag när jag kom dit så fanns inte min tid kl 15:30. Den stod som avbokad. Men ingen hade besvärat sig om att ringa mig och berätta det. Bara där var jag nära att börja gråta. Läkaren hade redan en patient, och skulle sluta för dagen efter den patienten så de visste inte om han kunde ta emot mig sen. Gråtvarning nr två. Jag ringde sambon på jobbet i upplösningstillstånd och han kom på en gång, gosis som han är.

Efter mycket om och men så fick jag äntligen komma in. Men det blev ett snabbt möte eftersom han egentligen slutat. Facit är en sjukskrivning på 50% så sambon kommer bara att jobba deltid och vara hemma med mig deltid, ny ångestmedicin, bort med medicinen som gör att jag går upp så mycket i vikt och återbesök i Oktober.

Fördelen med krånglet i början var att jag sparade 200 kr på att jag inte behövde betala för läkarbesöket, eftersom det var dom som gjort fel. Tack så mycket. Tror att det bara är typ två besök sista tiden jag behövt att betala pga allt strul. 

Nu har jag precis gjort det jag hatar mest i hela världen. Mailat min kära far och frågat om jag får låna 800kr till min medicin. Jag hatar mer än något annat i världen att låna pengar av min kära far. För det första så gillar jag inte att stå i någon som helst tacksamhetsskuld till honom. Sen vill jag inte att han ska veta hur jag mår, jag vill inte behöva förklara, för jag vet ändå att han inte förstår. I hans värld så mår man inte dåligt. Jag hade tänkt att vänta med att hämta ut min medicin tills den tjugonde. Men efter igår vet jag att jag inte kan vänta längre. Jag var verkligen på botten. Idag är det också illa, men på ett annat sätt.

Jag har redan haft flera panikångestattacker, varav en så svår att jag var tvungen att ringa sambon på gymmet så att han fick komma hem. Jag känner mig helt frånvarande, och har flera gånger gått ut på balkongen för att jag tyckte att någon utifrån ropade på mig. Det var ingen som ropade.

Förhoppningsvis kan jag hämta ut min medicin i morgon, så att jag kan må bättre igen. För det här, det orkar jag inte. 

Ångesten och smärtan sliter och river i mig, precis som mina naglar sliter och river i huden. Stora sår som måste plåstras om när jag är klar. Sambon blir bara arg. Jag tror inte ens att han försöker förstå. Försöka att förstå att det gör så ont inuti, så att för att orka med måste det göra ont utanpå. För att för ett litet tag inte ha fullt fokus på hur ont det gör inuti, att det känns som att jag ska explodera, sluta finnas.

Hela tiden denna skuldkänsla, det är inte ok. Det är inte ok att må dåligt, att inte vilja finnas mer, att inte orka finnas mer. Jag är egoist, tänker inte på barnen som behöver sin mamma. Men vem tänker på vad mamma behöver för att orka? Mamma måste hela tiden låtsas, spela teater, dölja.

Jag trodde alltid att inför den som älskade en kunde man vara sig själv. Den man blev älskad av skulle tycka att "det är ok". Men det har jag lärt mig, det är inte ok. Avviker man från det normala är det inte ok, det är fel.  

Idag har jag varit en sån där normal människa, och gjort normala saker. Druckigt kaffe, grillat med vänner, roat barnen, diskat och snart ska jag ställa mig och stryka. Det kostar på att vara så här, allt mitt tålamod går åt och jag har bitit mig i läppen mer än en gång för att inte brista ut i hysterisk gråt, manisk glädje eller ilska. Jag gör det inte för familjen, inte för vännerna eller någon annan. Jag gör det för min skull, för jag vill så förtvivlat gärna bara vara som vanligt, som folk är mest.

Sen kan jag ju inte neka till att jag iofs gör det lite för familjen också. Mest för sambons skull. Det är ju han som märker när jag blir som jag blir. På dagarna lyckas jag oftast bita ihop och dölja det. Jag vill ju så förtvivlat gärna att mina barn ska ha en bra uppväxt, jag har hört alldeles för många historier som vuxna berättar om hur deras uppväxt var, med en psykiskt sjuk förälder. Det vill jag inte utsätta mina barn för. Så när de väl har somnat på kvällen så kan jag äntligen slappna av. Då kommer i stället allt det som jag har burit inom mig på dagen. Stackars sambon. Jag förstår inte hur han orkar med, när jag inte ens orkar med mig själv.

Nu kaffe, sen stryka, sen sova. Du ljuva normalitet.

Jaha, det här börjar bli mer än en dålig vana. Det är snarare praxis nu att jag är vaken hela nätterna, men ändå inte sover på dagarna. Hur länge kan man lida av sömnbrist utan att bli galen?? Svaret är att efter ca 3 dygn utan någon sömn alls så blir jag galen. På fullaste allvar. Det hände för 2 nätter sen. Var över hos en kompis på kvällen ett tag, för hon behövde prata av sig lite. När jag väl kom hem (minns inte ens hur) så var jag tydligen helt knäpp. Sambon blev så orolig att han flera gånger frågat om jag käkat piller eller något annat. Han hade aldrig sett mig så. Jag minns ingenting. Vet bara att jag vaknade upp nästa dag sent som fan på eftermiddagen med stora sår på armarna. Tydligen hade jag haft sån ångest så att han hade hittat mig ute på balkongen där jag satt och rev mig själv för att jag mådde så dåligt.

Försökte få tag på en läkare dagen efter, men de tyckte inte att det var så akut för mig så jag kunde lika gärna vänta tills i mitten av augusti och komma på den läkartid som redan är inbokad. Ja, självklart. Det är ju inte alls akut när man river sig själv blodig p.g.a ångest och sen inte kommer ihåg något dagen efter. Det gör ju alla, eller??

Ibland funderar jag på varför jag ens envisas med att gå dit överhuvudtaget med den inställningen de flesta där har. Det är bara för min underbara läkare som är den enda som tar mig på allvar och verkligen försöker ta reda på vad som är fel och vad som finns att göra åt saken.

Nu ska jag sätta mig och leta bloggar att läsa. Tvn är det inget intressant på, och kan inte koncentrera mig på att läsa.

Så var det åter dags att gå till läkare för justering och ändring av medicinering. Det har ju som bekant inte hjälpt alls den här gången. Jag knaprar piller dygnet runt mot i stort sett allt, men det blir bara värre och värre.

Jag ville igentligen inte gå över huvud taget, för jag är så trött på att de bara höjer alla doser hela tiden, och när det inte heller funkar så byter de medicin, utan någon större utredning av vad som är fel, och det är ett besök som brukar ta ungefär en kvart.

Den här gången fick jag träffa en ny läkare. Han var lång som en flaggstång, och såg lite ut som en galen proffessor. Men han var kanon. Han hade läst igenom min journal som går tillbaka ca 10 år i tiden utan att det har blivit någon ändring. Det första han konstaterade var att jag inte lider av en vanlig depression. Därefter fick jag fylla i en hel massa papper för att vi skulle konstatera vad det är som igentligen är fel.

Jag är inte deprimerad, jag är bipolär och är manodepressiv. Det är därför inga mediciner har hjälpt, under alla dessa år. Och han var helt kanon, och den första läkare någonsin som jag verkligen har känt ett förtroende för. Ett rutinbesök utmynnande istället i en ordentlig utfrågning och massor med information och tog en och en halv timma istället. Och jag var så otroligt lätt om hjärtat när jag gick därifrån, och kunde till och med gå ut och gå ner till stan utan ångest. Jag firade det hela med att köpa en bok. Änglar och demoner av Dan Brown. Jag måste ju ha något som jag kan roa mig med tills mitt bokpaket kommer om några dagar.

Så nu ska jag köra in mig på min nya medicin, som jag troligen måste äta livet ut. Men att äta 4 tabletter dagligen resten av livet gör jag gladeligen om det hindrar mig från att må så som jag har mått. Tack gode gud för doktor Hjalmar.

Det är jag tydligen. Jag måste byta medicin, och har fått läkartid på tisdag. Hos en läkare som heter Hjalmar. Då tänker jag alltid på Peter Flack och har lite svårt att känna förtroende för en sån läkare.

Men för att återvända till rubriken. När jag tar mina ångestdämpande och sömntabletter på kvällarna så blir jag uppenbarligen en helt annan person enligt sambon. Jag kan varken hålla med eller säga emot, eftersom mitt minne försvinner totalt. Jag har aldrig något minne alls av vad som hänt efter att jag tagit mina tabletter på kvällen. Igår hade jag tydligen slagit till sambon, lovat honom vissa sexuella tjänster och en flaska whiskey och haft hallucinationer och lite annat smått och gott. Snacka om att jag skämdes idag när han berättade det. Det var efter att jag hade fått veta det som jag bokade tid hos läkare. Ja så kan det gå tydligen. Även i de bästa familjer tydligen.

Men det blir väl en rolig historia att berätta för barnbarnen antar jag. "Den natten farmor/mormor blev galen och försökte spöa farfar/morfar".

Jag har gjort det igen. Mått så dåligt och haft sån ångest att sambon har varit tvungen att stanna hemma från jobbet. Jag blir så trött på mig själv. Jag vill ju inte att han ska vara tvungen att vara hemma för att ta allt som jag inte klarar av just nu. Jag som började må så bra. Medicinen fungerade som den skulle, jag mådde relativt bra och min ångest var som bortblåst. Vi kom överens, sambon och jag, om att han kunde börja jobba igen. Så igår kväll slog det till igen. Jag kände mig som ett litet barn, rädd att vara själv. Jag fick sån ångest att inte ens dubbel dos av mina sömntabletter gjorde att jag somnade. Jag låg vaken och vände och vred mig. Sen fick jag ännu mer ångest vid tanken på att sambon skulle stanna hemma för min skull, fastän jag vet att han vill tillbaka till jobbet. Och ju mer ångest jag fick, desto mer uppenbart var det att han var tvungen att vara hemma en dag till. Så det blev en ond cirkel. Till slut, mitt i natten, flera timmar efter att vi gått och lagt oss så funkade mina sömntabletter.

Och nu sitter jag här, med en massa ångest över att sambon var tvungen att vara hemma en dag till. Men nu tänker jag inte gå med på det här längre. Jag ska bryta min onda cirkel av ångest. Jag ska klara av att leva ett normalt liv, kosta vad det kosta vill.

Fick ett brev på posten idag. Den sextonde ska jag till läkaren. Då blev jag lite förvirrad. Jag har ju redan fått ett brev från farbror doktorn där det står att jag har tid i Augusti. Jag ska be om andra sömntabletter. De jag har är inget bra. Eller jo, det är dom, om jag tar två. Men då är dom för bra och jag är helt vimsig. Och vaknar inte på morgonen. Om jag vaknar (när sambon har skakat mig i en halvtimma och skrikigt i mitt öra) så säger jag saker i stil med "blubb blubb blubb". Det är inte bra när man ska vara ensam med två små barn. Då kan man inte bara blubba som en fisk.

Mina Zoloft fungerar inte heller den här gången, men funkade skitbra förra gången jag åt dem. Nu mår jag värre än på länge. Så förhoppningsvis kan de justera det också när de ändå är igång. Så jag kan bli människa igen. Och så sambon kan veta på kvällen att han kan gå och jobba nästa dag, för att jag har sluppit att vara vaken hela natten med ångest.

Så ser det ut på den fronten. Depression, ångest och sömnbesvär. Men det går över.

Hemmafronten är bättre. Skruttan är en liten ängel för omväxlings skull. Men så har hon fått vara på dagis idag också, efter att ha varit hemma i en vecka. Hon blir hemsk efter att ha varit hemma så länge. Hon behöver få vara på dagis och rasa av sig. Och tro mig, hennes föräldrar behöver också att hon är på dagis.

Loppan är lika glad som alltid, förutom när magknipet sätter in, vilket det har blivit mer av på senare tid, speciellt på natten. Kolik? Så i morgon ska Minifom (stavas hur?) inhandlas för att de trötta föräldrarna ska få sova. Men mamma har kommit på ett knep ska ni få veta. Man dansar runt i vardagsrummet (vilket rum som helst duger iofs) samtidigt som man sjunger Mandy av Barry Manilow. Nej, alla fjortisar, det är faktiskt inte Westlife som har gjort den.

Nu ska jag slurpa klart mitt kaffe, sen kallar alla dessa roliga sysslor på mig. Jag hoppas verkligen att ni uppdaterar era bloggar under dagen, så jag har något att läsa när jag är klar och njuter av kvällskaffet framför datorn.

Jaha ja, nu måste man tydligen ha rätt att vara deprimerad, vilket jag inte har fick jag höra. Jag har ju sambo, två barn, ett tredje på väg, mat i magen och tak över huvudet. Alltså är allt frid och fröjd och jag har ingen rätt till att må dåligt. Har ni hört något så idiotiskt?? Hur fan kan man säga så till en människa som mår dåligt, att man inte har rätt till det. Skulle ni säga så till en människa som har t.ex cancer, att dom inte har rätt att få det, för de har levt nyttigt i hela sitt liv??

Tro mig, hade jag fått välja hade jag verkligen inte mått så här. Varje dag är en kamp för att ens ta mig upp ur sängen och in i duschen. Att överhuvudtaget orka med att göra något här hemma är en ständig kamp. Och när jag säger deprimerad, så menar jag inte "oj vad deppig jag är för jag bröt en nagel". Ni människor som aldrig har mått så här, och inte vet vad det innebär behöver över huvud taget inte berätta för mig om vad jag har rätt eller inte rätt att känna. Fick även det goda rådet att om jag började träna så skulle jag må mycket bättre. Hur ska jag kunna komma i väg till gymmet när jag inte ens kan ta mig utanför dörren?? Sambon får sköta allt som man måste gå utanför hemmet för att göra, hämta och lämna på dagis, handla osv. De dagar jag lyckas ta mig utanför dörren är en seger större än att bestiga Mount Everest. Så snälla, sluta berätta för mig vad jag har, och inte har, rätt att känna.

Pang sa det bara, sen var den tillbaka. Min depression. Den som har hållt sig borta nu. Jag vet att det är mitt eget fel, eftersom jag slutade med mina mediciner. Men när jag bär ett litet liv i magen så tänker jag inte stoppa i mig en massa kemiska ämnen. Mitt barn är värt mer. Men jobbigt är det. Igår så bara grät och grät jag och orkade inte mer, så sambon fick komma hem från jobbet.
Han tog hand om mig, såg till att jag fick i mig något att äta och gjorde det han gör bäst. Finns där, och tröstar. Ringde sjukhuset för att höra om det finns något att göra. Men det finns det inte, om jag inte äter min medicin. För ingen vettig psykolog tar emot någon som är i ett sånt skick som jag är, utan man måste först bli stabil igen. För börjar man rota runt i det inre annars så blir det nästan alltid värre.

Så här går jag runt och bara är. Pussas med sambon och dottern och låtsas som om allt är som vanligt. Låter ingen utom sambon veta hur jag mår, allra minst mamma. Min kära mamma som alltid har funnits där för mig när jag mår dåligt. Det finns två anledningar till att jag inte berättar hur jag mår just nu.
1. Jag vet hur dåligt hon mår när jag mår dåligt. Hon ligger vaken på nätterna, orkar inte jobba osv. Och det är ingen idé att hon mår dåligt, det gör ingen nytta.
2. Jag är så himla dålig på att berätta för människor att jag inte mår bra, att jag behöver hjälp. Inte ens sambon visste något förens i går.
Stackaren vilken chock han måste ha fått. Han har gått här hemma och trott att allt var frid och fröjd, och sen ringer jag på mobilen och bara gråter och gråter, och han får släppa allt han har för händerna och rusa hem.

Men samtidigt så känner jag mig stark. Jag har gått igenom det här förut, jag vet vad jag ska göra. Hur jag ska ta mig igenom det. Men känner mig ändå rädd, de andra gångerna jag har mått så här har jag fått medicin som fått mig att orka.

Blir så arg för alla som kallar det för lyckopiller. Det är ingen magisk medicin som helt plötsligt gör att man blir lycklig. Det hjälper en att orka med dagen. Små saker som att ta sig upp ur sängen, äta och duscha. Så att man orkar ta itu med sig själv, att hamna i balans så att man orkar göra något åt hur man mår. För någon lycka får man inte av dom. Bara en liten hjälp på traven.

Trots att jag nu får medicin, och mår bättre och bättre så kommer det dagar som inte är bra alls. Idag är en sån dag. Sambon fick se till att få iväg sonen till skolan och dottern till dagis. Jag klarade det bara inte. Jag kom inte upp ur sängen. Tur att sambon är så underbar och förstår så bra. Han gör alltid mycket bättre. Så idag har jag setat i fåtöljen med min kaffe och läst en bok om depressioner. Jag lånade den igår, och den är väldigt bra. Man känner igen sig i mycket, och det är lite skrämmande. Men samtidigt skönt, för man inser att det man har verkligen är en sjukdom, precis som en förkylning, cancer, eller vad det nu kan vara. Det är någonting som kräver medicin, för mig troligtvis livet ut. Men det gör det lite lättare att leva med, när jag ser hur många andra som drabbas av samma sak.

Från det ena till det andra så nådde sömnprojektet med dottern sin första framgång igår. Hon somnade på sin madrass. I förgår gick det inte alls och till slut fick hon somna i famnen, efter hysterisk gråt som framkallade kräkningar och svårigheter att andas. Men igår kväll låg hon så fint och snällt, och trots att det tog 40 minuter innan hon somnade så var det värt det. Får se om det går lika bra ikväll.

Nu ska jag dricka kaffe och läsa bloggar innan det är dags att ta itu med hemmet. Funderar lite på att göra en bokblogg oxå. Att dela med mig av allt bra jag läser. Vi får se, tanken får ligga och gro en stund.

Dagens blog blir Alla dagar som kom och gick. Skön läsning som alltid gör mig sugen på att pyssla på ett eller annat sätt.

Jag har ångest. En fruktansvärd ångest. Och nu menar jag inte en sån där oh-jag-har-fått-en-finne-hjälp-ångest. Utan mer en sån där som gör att man inte vill/kan gå ut, inte vill/kan svara i telefon, vill bara dra täcket över huvudet osv. Sån har jag nu. Den slår till ibland, utan att jag kan påverka den. Men det är skitjobbigt. Jag kan inte leva ett normalt liv under tiden. Det gör ont. Mest för min familjs skull. Sambon är den som får ta det mesta. Han får t.ex se till att sonen kommer iväg till skolan, få iväg dottern till dagis osv.

Jag beundrar honom för att han klarar av det. Men jag är samtidigt livrädd för att han ska vakna en dag och inte klara av det längre. Att han ska ta dottern och lämna mig. Och att sonen måste flytta till sin pappa på heltid för att jag inte orkar mer. Det skulle verkligen få mig att gå under totalt.

Liten fotnot från mig: dottern Maja, är min och Kims gemensamma dotter, sonen Rasmus har jag från ett tidigare för hållande.

Min älskade familj betyder allt för mig, och det är tanken på dom som gör att jag ens kommer upp ur sängen när jag mår så här. Tur att jag inte gör det så ofta. Det brukar inträffa en gång per år, och då är det bara att vänta ut det. Jag har provat allt, förutom att gå till läkare och få medicin mot min ångest. Det skulle säkert hjälpa, det tvivlar jag inte det minsta på.

Men det är bara det att jag inte får gå till läkare. För landstinget. För innan jag går till en läkare och får mitt recept så att jag kan fortsätta att leva ett normalt liv, så ska jag gå till en psykolog. Jag måste ha varit hos varenda psykolog i stan vid det här laget. Varför är ingen av dem kompetent nog att förstå att min ångest faktiskt inte beror på taskig barndom? De ska alla ner och gräva i min barndom för att försöka hitta någon anledning till att jag mår dåligt. Felet ligger inte där kan jag tala om. Jag hade en helt normal barndom. Inte en alkoholiserad förälder så långt ögat kan nå, inga elaka styvföräldrar, ingen barnmisshandel, inte ens en dask på rumpan. Jag växte upp i ett hem med mycket kärlek, respekt och omtanke. Varför kan inte alla dessa psykologer förstå att ibland så mår människor dåligt kort och gott? Det behöver inte alltid vara något som har hänt i det förflutna? Nej, nu ska jag sluta gnälla och försöka få tag på sambon. Ska höra om han vill följa med ut till Tuna Park och handla vårskor till barnen efter han slutat jobbet. Man kanske mår bättre om man kommer ut och gör lite shopping (som jag älskar) med familjen (som jag oxå älskar).