Liliths liv och leverne

Tabletterna funkade inte idag heller. Jag är fortfarande vaken och inte det minsta trött. Trots att jag duktig tog dom i kväll så fort barnen somnat. Men här sitter jag, klockan är snart tjugo i fyra på morgonen, och inte ens en liten gäsp kan jag tvinga ur mig. Jag ska nog ta två till, och sen gå in och lägga mig i sängen och läsa.

God natt på er godingar 

Murphy är en kille jag verkligen avskyr, han och hans fördömda lagar. I vanliga fall när jag är vaken hela natten så kommer jag aldrig på något kreativt att fördriva tiden med, utan lägger mig och läser och kan absolut inte somna alls, utan ger upp runt kl åtta på morgonen, går upp och somnar inte förens sent nästa kväll. Då tillbringar jag en hel morgon med att bara göra ingenting förutom att gäspa och önskar att jag kunde somna.

Nu däremot, då jag har bestämt mig för att ge mig ner i tvättstugan klockan sex och tvätta tio ton med sängkläder och handdukar (med två småttingar i huset och ett gäng katter går det åt mycket sånt här hemma), samt ta disk, städa badrum och toa mellan springen ner i tvättstugan. Då, slår lagen om alltings djävlighet till. Nu sitter jag här och är SKITTRÖTT!!! Men grejen är att jag kan absolut inte gå och lägga mig vid den här tiden. Det tar alltid minst 1 timma för mig att somna hur trött jag än är. Vilket innebär att jag inte kommer att somna förens samma tid nästa natt, och så är jag inne i en ond cirkel och kommer aldrig att komma tillrätta med mina sömnproblem. Så jag får vackert sitta här och lida, gäspa käken ur led och passa på att svära högt och ljudligt innan småttingarna vaknar och lär sig alla fula ord de inte ska kunna.

Så ja, nu har jag äntligen fått sova någon timma. Tills sambon kom in och väckte mig för att han var tvungen att gå till banken och ta ut pengar. Sen skulle han och tatuera sig, för våra sista matpengar. Han hade tid till kl 15.30. Jag fick tokspel. Först väcka mig för att han är ute i sista sekunden. Har han inte varit nere på banken fastän plånboken börjat bli tom så får han ta med ungarna ner. Jag somnade kl 11 i morse efter att inte kunnat sova, som alltid. Att han sen skulle tatuera sig också, för våra sista pengar, och inte kunnat vänta med det gjorde mig fly förbannad.

Jag vägrade att gå upp. Då gapade han och skrek om att han minsann aldrig får göra något utan bara vara hemma för att jag inte mår bra och att jag tyckte att min sömn var viktigare. Eeeh, ja?? Sover jag bara ca 2 timmar per dygn sammanlagt, så är den lilla tiden jag faktiskt viktigare än en tatuering. Och om jag för en gångs skull, för första gången på månader, faktiskt lyckas somna ordentligt, och sova hårt, och inte bara slumra och vakna hela tiden så är det klart som fan att min sömn är viktigare än en tatuering.

Sen var det inte så där jättekul att få slängt i ansiktet att han aldrig får göra någonting för att jag inte mår bra. Jag frågade om han skulle vara likadan om jag hade haft en fysisk sjukdom, men det hade han ju inte. Då tog det hus i helvetet. Hur fan kan han bara understå sig att säga sånt? Hur kan det vara ok att jag skulle få sova hur mycket jag än ville om jag hade feber, men när jag är manodeppresiv med grava sömnstörningar, nybliven mamma och två barn sen innan som mår så dåligt att hon med jämna mellanrum bara sitter och gråter hela nätterna, då ska jag minsann inte få sova för en gångs skull, för jag är inte riktigt sjuk. Den tog kan jag säga.

Sambon avslutade hela bråket med att helt sonika säga att nu sticker jag iväg och tatuerar mig och sen gick han. Jag gick upp, satte på kaffe sen ringde jag honom på mobilen och sa att om han inte var hemma inom 30 minuter så sticker vi, jag och barnen. Jag är trött på att jag alltid ska förstå när han mår dåligt. Att jag ska acceptera hur han beter sig då, för att han inte mår bra. Jag tar allt då. Disk, tvätt, barn, städning, mat och allt annat som ska göras, medans han minsann mår dåligt, inte har någon ork till att göra minsta lilla sak. Jag fattar det, och har ingenting emot att ta allt mellan varven, så att han får ladda batterierna. Men när jag inte mår bra då ska jag ändå kvittra som en sol. Om jag någon gång blir arg, som alla blir ibland, så får jag skäll för att jag låter det gå ut över familjen att jag inte mår bra. Jag ska orka hålla igång här hemma som vanligt.

Nu är han i alla fall hemma, står och diskar. Är skitsur på mig för det är ju klart att det är mitt fel att han inte tatuerade sig. Kan inte inse det dumma i att göra det nu istället för i slutet av månaden. När pengarna finns, och jag ätit min medicin tillräckligt länge för att bli delvis stabil, och sömnen förhoppningsvis blivit bättre. Jag avstår från att hämta ut mina sömntabletter för att jag vill först vara säker på att pengarna räcker till den 20e. Men klart att han ska tatuera sig. Jag mår ju så här enbart för att djävlas. Självklart. Sen tycker han tydligen att jag är elak också, för att jag inte ville gå upp när han skulle iväg på roligheter. Jag kan förstå att det inte är roligt för honom att inte kunna planera saker, utan måste vänta för att se hur jag mår. Men tro mig, jag tycker inte det är så kul det här jag heller. Suck, i dag blir ingen bra dag.

En sån är jag idag. I alla fall under de få timmar när jag har varit vaken. Har sovit större delen av dagen, eftersom att jag är sjukskriven när jag har det.
För tro mig, trots alla tv-reklamer om att att Panodil och Ipren minsann botar även den värsta PMSen så är det inte så. Det gör varken till eller från. Jag kan proppa i mig en hel karta utan att märka någon skillnad. Här är det tunga smärtstillande på recept som gäller. Och av dom blir man trött, och då sover man. Och när man inte sover så har man såna kramper i magen att man spyr, bokstavligt talat. Så halva dagen har gått åt till sömn, och den andra halvan har gått åt till att stå med huvudet över toaletten och be om att man ska få dö istället.

Så ikväll så tänkte jag att jag ska tillbringa en timma med att titta på Desperate Houswifes och trycka i mig en stor påse med smågodis (som jag unnar mig en gång i månaden). Synd bara att dottern inte tänkte samma sak. För inte somnade hon inte. Nu är klockan 22:45 och hon är fortfarande vaken och busar. Jag förstår inte hur hon orkar den ungen. Hon är ju bara 13 månader. Hon har varit vaken sen kl 7:20 i morse med undantag av 20 minuters sömn efter lunchen. Vi funderar på att kontakta BVC och gå och testa om hon har någon bokstavskombinationssjukdom. Det vore nästan skönt om hon hade det, för då skulle vi få en förklaring till varför hon är vaken 17 timmar per dygn. Det ska man väl inte orka i den åldern?

Hennes pappa och jag är helt förstörda, förståligt nog. Jag känner mig som en sån hemsk mamma när orken tryter. Så blir aldrig de andra mammorna. De vill inte skaffa sig en liten etta där de kan sitta i lugn och ro utan barn ibland. De blir inte så trötta på allt att de funderar på att rymma hemifrån?? Eller, gör de det? Funderar de oxå på att gå och ställa sig på torget och sälja ungen för 100 kr till första bästa tänkbara köpare som inte är pedofil? Snälla, säg att ni gör det, så slipper jag ha så dåligt samvete.

Tur att hennes pappa är så underbar så att han låter mig få min tid för mig själv när det behövs. Han låter mig stänga in mig i sovrummet ibland med datorn i flera timmar och bara låtsas som om han och barnen för ett litet ögonblick inte existerar. Det är otroligt skönt. Men det skönaste av allt är ändå att komma ut ur sovrummet efter några timmars slösurfande och mötas av en leende liten flicka som sträcker upp armarna och ska komma upp och kramas. Det är då man inser att hur jobbigt det än är, så skulle man inte vilja ändra på sitt liv eller sin familj för allt i världen.

Det här börjar illa redan från början. Min ambition var ju att skriva dagligen. Nu blir det en gång per vecka. Fy på mig. Men jag har helt enkelt inte packat upp laptopen när jag kommer hem från jobbet. Det är för mycket som ska göras. Och när barnen äntligen sover och allt är klart här hemma, så drasar jag bara ner i soffan som en säck potatis. Det blir helt enkelt inte av att plocka fram datorn.

Men nu ska det bli ändring. Jag ska skriva i alla fall en liten snutt per kväll. Just nu är dock mitt liv så ointressant att det kommer bli en väldigt tråkig läsning. Jag går upp, lämnar barn på dagis varannan vecka, går till jobbet, jobbar, hämtar barn på dagis de veckorna jag inte lämnar, hem, äta, umgås, städa och till sist sova. Sen börjar det om igen. Kul va? Det känns som om mitt liv står still just nu. Längtar tills gymmet öppnar igen nästa vecka så jag kan börja träna igen. Bara få bryta mönstret lite. För att inte tala om att byxorna börjar kännas lite trånga i midjan igen efter att inte ha tränat på 3 veckor. Efter två barn så får man vara lite försiktig om midjemåttet. Det behövde jag aldrig vara förut. Men men, vill man vara fin får man lida pin.

Nu ska sambon och jag strax sätta oss och titta på film. Vet inte om jag riktigt har någon lust till det. Det är så vanligt. Det gör vi alltid. Visst, det är jättemysigt att krypa upp i soffan tillsammans och gosa ihop sig. Men jag skulle för en gångs skull vilja göra något som vi inte gör dagligen. För att komma ur rutinen och tristessen lite.

Urk, jag bara gnäller. Ni ska slippa det nu. På återseende