Liliths liv och leverne

Ja, så har då turen kommit till mig att skriva. Från mimo har jag fått ämnet Hur förbättrar man svensk invandrings- och integrationspolitik?

Jag tror att för att det ska bli någon ändring, åt det bättre hållet, måste man börja ta tag i allt redan när de kommer hit. Att sätta dem i stora baracker med minsta möjliga standard, gör inte saken bättre. Att leva så gör att både barn och vuxna mår värre, och inte får en chans att återhämta sig och kunna starta ett nytt och bättre liv. Att växa upp bland baracker och betong utan en normal vardag är att behandla folk som djur, och gör man det tillräckligt länge så kommer de att bete sig som djur också.

 

Att få besked om uppehållstillstånd ska man inte behöva vänta flera år på. Efter år så har föräldrarna kanske fått arbeten, barnen har lärt sig språket och går i skolan, de leker med sina kompisar och gör sånt som familjer gör. Då, efter sju år, kan de få beskedet att de inte får bo kvar, de måste åka hem igen. Snabbare hantering av asylökande och fler handläggare.

 

Men det viktigaste är nog framför allt att se till att de kommer in i samhället så fort som möjligt. Sätt barnen i förskola eller skola, och låt föräldrarna lära sig språket och de grundläggande sederna här. Ge dem en chans. Sätt dem bara inte i en betongförort där de kan leva i sin lilla mini-värld och aldrig får komma ut i samhället. Låt dem vara en del av sin kommun, att få känna sig delaktiga, och att någon lyssnar på dem. Annars så får vi precis det vi har: Förorter med mest invandrare, där det är bråk och stök, svenska skinheads som bor i sina vita områden och hatar det de inte känner till, utav okunskap.

 

Min enkla lösning är: Behandla inte folk som djur, utan som människor, så kommer de också att bete sig som människor. 

 

Jag har läst på massor av bloggar att de på helgen gör storkok så att de har matlådor till resten av veckan. Det låter ju jobbigt. Då går ju hela helgen åt till att laga mat. Ni äter ju ändå mat varje dag i veckan, varför då inte göra lite extra varje gång, stoppa ner i en matlåda, in i frysen och ta fram vid behov. Det är ju mycket enklare än att tillbringa hela helger med att göra matlådor åt två personer, för fem dagar. Blir ju tio matlådor bara det. Varför göra det krångligare än det behöver vara?

Jag är en sån där hemskt opraktisk mamma. Jag har redan lyckats glömma bort när sonen börjar i skolan igen. Lappen med datumet är kastat för länge sen, och självklart har jag glömt att skriva upp det i almanackan.

 

Jag glömmer också nästan alltid bort när det är dags att fixa fika att ta med till skolan. Vid såna tillfällen som naturskola, friluftsdag osv så är det 9 gånger av 10 man får skicka med honom pengar så att han kan köpa sitt eget mellis.

 

Har heller aldrig koll på om han har några rena strumpor eller inte, om han hängt upp handduken som låg i gympapåsen (upptäcks oftast samma morgon som det är gympa, när man ska packa om påsen, som vi glömmer ibland det också) och det har hänt mer än en gång att vi har smygit ner i tvättstugan sent, sent på kvällen, för att sonen precis andvänt sitt sista par rena kalsonger.

 

Visst låter jag som en drömmamma? Min son klagar dock inte. Han sa en gång att hans kompisar har mammor som alltid kommer ihåg allting, men inte har tid. Här har vi tid i  massor. Tid att spela spel, läsa tiotals sidor vid läggdags, titta på film ihop, mysa, prata och allt annat som tänkas kan. Vi bakar, kramas, skrattar och älskar varandra.

 

Vad gör det då egentligen att jag aldrig kommer ihåg när det är gympadags, eller att fixa mellis tills nästa dag? 

Ok, vill ni veta vad folk har sökt på för att hamna här? Jag tycker det alltid är lika kul.

• Skolflicksuniform (pervo)
• Manodepressiv
• Missfall+dölja

Ja, det var en salig blandning måste jag säga. Vad är det för folk som läser min sida igentligen? Kan ni inte titta in i komentarerna och säga hej så jag får veta vad ni är för perversa psykfall?

Ångesten och smärtan sliter och river i mig, precis som mina naglar sliter och river i huden. Stora sår som måste plåstras om när jag är klar. Sambon blir bara arg. Jag tror inte ens att han försöker förstå. Försöka att förstå att det gör så ont inuti, så att för att orka med måste det göra ont utanpå. För att för ett litet tag inte ha fullt fokus på hur ont det gör inuti, att det känns som att jag ska explodera, sluta finnas.

Hela tiden denna skuldkänsla, det är inte ok. Det är inte ok att må dåligt, att inte vilja finnas mer, att inte orka finnas mer. Jag är egoist, tänker inte på barnen som behöver sin mamma. Men vem tänker på vad mamma behöver för att orka? Mamma måste hela tiden låtsas, spela teater, dölja.

Jag trodde alltid att inför den som älskade en kunde man vara sig själv. Den man blev älskad av skulle tycka att "det är ok". Men det har jag lärt mig, det är inte ok. Avviker man från det normala är det inte ok, det är fel.  

Det finns en sak jag alltid undrat över. Ni vet ibland en tråkig söndagskväll, när man är ruskigt uttråkad, och bestämmer sig för att gå över till en kompis och ta en kopp kaffe eller nåt? Så man traskar dit i sina söndagskläder, såna man aldrig skulle använda någon annan dag i veckan ens om man fick betalt för det. Men på söndagar är det helt godkänt av någon konstig anledning

När man väl kommer hem till kompisen så är hon också söndagsklädd, med håret i tofts, men ändå ett snyggo. Själv känner man sig genast 100 gånger fulare. För hur lyckas hon se så bra ut,  när man själv ser ut som hej kom och hjälp mig?

Det där har hänt mig massor av gånger. Antingen har jag gått över dit, och personen i fråga ändå ser ut som ett snyggo i sunkiga träningsbyxor, ostylat hår osv. Eller så är jag den som någon kommer hem till för att dricka kaffe. Men tro då inte att det är jag som är snyggot, nehej då, det är fortfarande dom.

 

Nu har jag kommit på lösningen. De är egentligen inga snyggon, inte mer än vanligt folk. Det är faktiskt inte så att de låter bli att fixa hår osv osv. Jag upptäckte lösningen på detta ikväll. För andra folk är det iofs fredag, och de flesta är väl på väg ner på krogen vid den här tiden. Betänk att vi är småbarnsföräldrar, så för oss är det mitt i natten och vi ska snart gå och lägga oss.

I alla fall, nu svamlade jag iväg: Idag har jag sunkiga mysbyxor och sambons stora huvtröja, håret i en tofs men ändå ett snyggo. Vill ni veta hemligheten? När jag sjunker ner i mitt sunkisträsk på kvällarna så sköljer jag alltid ur min tigi curl-spray, tvättar av sminket, och sen är jag sunkis deluxe. Ikväll var jag lite lat, vilket lönade sig. Vem kunde tro det? Trots tofsen i håret är jag ändå snygg uppe på huvudet som bara den. Tofsen hänger inte så där livlöst och ser ut som en död råtta, eftersom jag inte tvättade ur hårkletet. Det är snyggt bakåtkammat, och tofsen är fyllig som på en fotomodell. Jag skojar inte. Jag fick frågan om jag satt in löshår. Nehej då det har jag inte. Jag har bara i en halv sprayburk för hur mycket pengar som helst, sen är jag så där "naturligt" vacker.

Eftersom jag inte heller har orkat tvätta bort sminket än så är mitt ansikte så vackert så. Stooora runda ögon pga eyeliner och kajal, låååånga mörka ögonfransar, inte ett spår av de ytliga blodkärlen vid näsan och på kinderna. En jämn fin färg i hela ansiktet. Nu kan jag dö lycklig när jag har upptäckt svaret på denna gåta. Dör jag inte lycklig dör jag i alla fall som ett snyggo. 

Jag var väldigt liten när mamma och pappa flyttade ifrån varandra. Så liten att jag inte ens minns att de någonsin bodde ihop.

På min födelseattest står det "fader okänd". När jag föddes hotade pappa nämligen att ta med mig till Israel (vi har släkt där) och aldrig låta mamma träffa mig igen. Det var en period då mamma och pappa hade flyttat ifrån varandra, innan de återigen flyttade ihop. Mamma sa till pappa att om han inte stod som min pappa så skulle han ju spara in flera tusen i månaden på underhåll, och det tyckte han var en bra idé. Så viktigt är pengar för min pappa. När han fick veta den verkliga anledningen blev han rosenrasande, som han så ofta blir. (Det är från honom jag har fått mitt heta temperament.)

När jag blev större, efter att de hade flyttat ifrån varandra för sista gången (varje gång mamma flyttade var det för att pappa varit otrogen), så skulle han ha mig varannan helg. Det hade han. De gånger det inte var någon fest just den helgen, en ålandsresa, en ny flickvän eller något annat som var så otroligt viktigt, mer viktigt än att tillbringa en helg med sin dotter. Så varje gång han inte kunde ha mig så grät jag hela helgen. Men man får berömma min pappa, för att varje gång så kom han själv upp för att berätta för mig att jag inte kunde komma, den helgen heller. Så duktigt av honom. Jag fick alltid en leksak av honom som kompensation, oftast Barbie. Gud så snällt. När jag var 11 år hade jag mest barbie-dockor och saker av alla flickor jag kände.

Jag fick mitt första sammanbrott tidigt tidigt, redan när jag var 12. När jag var 15 år blev jag inlagd en period på barnpsyk, deprimerad och självmordsbenägen sa dem. Jag tillbringade min sextonde födelsedag i ett rum utan lås på dörren, utan lås på toaletten. Min psykolog förbjöd min pappa att hälsa på mig eftersom jag var förstörd i flera dagar efter att han varit och hälsa på, och försökte på alla sätt rymma för att kunna skära upp mina handleder.

Sen fick jag komma hem igen. Pappa kom inte och hälsade på. Han klarar inte av när folk mår dåligt, eftersom det då är något som är utanför hans kontroll. Det måste man ju förstå, att han inte gillar att förlora kontakten. När jag blev bättre skulle han leka riktig pappa. Vi gick på bio, gick på restaurang osv. Då var han en riktig pappa. En riktig pappa betalar pengar för att roa sin dotter. Inte gör han såna saker som att ha djupa pratstunder över en mugg kaffe, eller ringer för att berätta att han älskar en och såna saker. Han var riktig pappa i säkert två månader.

Sen gav han upp igen. Men jag måste ju förstå att han och jag gick ju inte ihop. Vi var ju så lika. Samma envishet, samma heta temperament, samma ovilja att släppa kontrollen och låta någon annan bestämma över oss. Vi var ju fria själar. Det måste man ju förstå.

Jag har en lillebror också som mamma och pappa skapade en sommar när de skulle återväcka sin kärlek. Jag var 12 år när han föddes. Med undantag för att han skrek dygnet runt så var han världens mest underbara lillebror. Det tyckte pappa också, se så lika vi är han och jag, båda dyrkade vi min lillebror så mycket. Jag för att han var så underbar, pappa för att han äntligen fått en son han kunde skapa till en kopia av sig själv.

Pappa skulle ha lillebror varannan helg. Jag åkte också alltid till pappa då. För att ta hand om lillebror. För pappa hade ju sina fotbollsträningar som var så viktiga, sina fester och flickvänner. Det är ju viktiga saker. Men lillebror var ju ändå så viktig att han fick komma till pappa ändå. En kväll fick jag ringa efter mamma, när lillebror var ½ år. Pappa sparkade sönder hans spjälsäng (men självklart inte när lillebror låg i den). Han hade sönder hans babygym och babysitter också. Allt medan jag satt i mitt rum med lillebror i famnen. Lillebror skrek ju hela nätterna, och det var ju jobbigt för pappa. Så mamma kom i taxi och hämtade oss. Den resan kostade henne en massa pengar. Hon som var ensamstående med tre barn att ta hand om utan hjälp. Men vad fräckt av henne att be pappa att betala taxin. Det fick ju hon göra. Det var ju hennes unge som bara skrek och skrek så pappa tappade humöret. Det var ju hennes unge som ringde och grät och fjantade sig och berättade att pappa blivit tokig och slog sönder allt. Hade hon inte haft råd att ta taxi kunde hon struntat i att komma.

När pappa kom och hälsade på lillebror hemma hos mamma kunde pappa vara där i flera timmar. Utan att ens knacka på dörren till mitt rum, stoppa in huvudet och säga hej.

Nu, när lillebror blivit 15 år, och inte skriker hela nätterna mer så vill pappa ha honom där, hans enda son. Han ringer och tjatar hela tiden om att lillebror ska åka dit. Lillebror åker dit ibland, han har ju så bra kompisar där. Lillebror får dyra stereoapparater, får resa med pappa hit och dit på semester. Det är trevligt. Det är nog roligt att åka på semester med pappa. Det vet jag inte, jag har bara varit på resa med pappa en enda gång. Då åkte vi till Israel med farmor och farfar. De bjuder alltid barnbarnen på en resa dit sommaren när de ska fylla 10, för att träffa släkten. Jag tror att det var roligt att resa med pappa. Han sov mest hela dagarna för att orka vara ute på nätterna, så jag var mest med farmor och farfar.

Nu, äntligen, har pappa och jag fått lite bättre kontakt. Han ringer ibland och hör hur det är med oss. Han skickar roliga mail ibland. Och självklart ställer han alltid upp att låna ut pengar när det behövs, pengar som vi aldrig behöver betala tillbaka. Han älskar ju mig, säger han som anledning till att jag får behålla pengarna. Pengarna är hans kärleksbevis. Ja, det är äkta kärlek det.

Varför ska han hålla på som min mamma för, som är här och hälsar på jämt. Som tar med mig ut på roligheter när jag inte mår bra, för att pigga upp mig? Som kommer hit och grillar ibland för att det är så trevlig att bara umgås. Som jag pratar med i telefon minst en gång dagligen, för att vi bara har massor med saker vi måste berätta för varandra? Nej, varför ska man göra sånt för, när man kan visa sin kärlek genom att föra över några hundralappar till mitt bankkonto. Tänk, så praktiskt. Han behöver inte ens sätta sig i bilen och åka hit och lämna pengarna och ta en kopp kaffe, prata lite, leka med barnbarnen. Loppan har han ju bara sett en enda gång. Då var han faktiskt här i 10 minuter och hälsade på, eftersom han aldrig kom när jag låg på BB. Skruttan vet inte ens vem morfar Max är. Hon hinner glömma bort honom mellan gångerna. När jag var gravid med första sonen ringde han till mamma och sa att hon skulle kräva att jag gjorde abort. Jag var ju inte ens myndig än, och därför kunde hon tvinga mig till det. Ja, det är en fars kärlek, så omtänksam om sin 17-åriga dotter, att han kunde kräva något sådant. Som tur var så krävde aldrig min kära mor det.

Ja, vilken tur att pappa finns.

Satt och läste Linda Skugges blogg, och blev så arg så jag var tvungen att avbryta för att få ge luft åt mina åsikter. Linda hävdar, på största möjliga allvar, att kejsarsnitt är ett säkrare alternativ än vanlig vaginal förlossning. Orsaken är att det är fler som har dött när de har fött på vanligt sätt än med kejsarsnitt. Jag har alltid gillat Linda Skugge, och tyckt om att läsa det hon skriver, även fastän jag inte alltid delat hennes åsikter. Men nu har hon gått för långt.

Jag har själv fött med kejsarsnitt båda gångerna, och kommer även göra så denna gång. Anledningen är bäckenträngsel, vilket omöjliggör en vanlig vaginal förlossning för mig. Jag är även för kvinnans fria rätt att välja hur man ska föda. Men att säga att kejsarsnitt är mer säkert är idioti. Hur säkert något är avgörs inte av hur många som dör. Och att som Linda Skugge säga att hon inte får föda normalt pga två kejsarsnitt är bara skitsnack. Jag har också fått två kejsarsnitt, och om mitt bäcken hade vidgat sig den här gången så hade jag fått föda normalt.

En operation innebär alltid en risk, då det är ett onaturligt ingrepp på kroppen. Mycket kan gå fel, förutom att man dör. Folk har hamnat i koma, pga latexallergi (det är latex i handskarna gynkirurgen har). När jag fick min son så skar kirurgen fel och jag förlorade 1½ liter mer blod än man ska och höll på att förblöda, fick kramper osv osv. Jag tror att skulle man kolla på djupet, så sker det mer komplikationer efter ett kejsarsnitt än efter en vaginal förlossning.

För att inte tala om efteråt. Du har konstanta, starka smärtor i ca 3 veckor efteråt i operationsärret, vilket gör att du inte kan gå ordentligt, du har svårt att komma i och ur sängen, du kan inte lyfta din lilla som du själv vill, svårt att gå i trappor, och de första 2 veckorna ska man absolut inte ens tänka på att ens försöka lyfta ett storasyskon som också vill ha mammas uppmärksamhet. Du kan få en infektion i ärret och behöva åka upp och bli uppskuren igen. Ja, riskerna med en operation är många, så många fler än att "bara" dö.

Pengar är en lustig sak när man tänker efter. Fast här i våran familj har det inte alltid varit så lustigt med pengar inte. Under en lång tid har vi levt 4 personer på en inkomst, och det är mindre kul. Att varje månad behöva sitta och välja ut vilka räkningar som ska betalas, och vilka som kan vänta tills det kommer en påminelse. Och att varje lördag när det är dags för lördagsgodis höra hur plånboken riktigt skriker över en "onödig" utgift. För att inte tala om hur det var i slutet av varje månad, ca 1vecka innan barnbidraget skulle komma. Rafsa runt i jackfickor och väskor för att kanske hitta några kronor så att vi hade mjölk. Urk, bara tanken av det får mig att rysa.

Därför har det varit så skönt den här månaden, nu när föräldrapenningen har kommit igång. Vi har haft frysen full med mat, barnen har kunnat få både lördagsgodis och veckopeng utan att det har märkts nämnvärt i kassan. Och i morgon ska jag och skruttan åka ner på stan efter att hon sovit middag och köpa nya skor till henne (det börjar bli för varmt med vinterkängorna). Ni kan aldrig förstå vilken lyx det är. Att bara kunna åka ner på stan och köpa ett par skor utan att ha haft ångest i en vecka innan, och veta att bara för att man köper ett par skor så är det en räkning till som inte kommer att bli betald. Nu kan vi faktiskt göra både och.

Det är därför jag inte förstår alla dessa människor vars värld går under om de inte har den senaste mobiltelefonen, de dyraste jeansen osv osv. Har ni mat i magen och tak över huvudet så ska ni vara väldigt tacksamma.

Lillebror fyllde 15 år och det var kalas. Det enda han önskade sig var pengar, så att han kan köpa sig en ny mobil. Hans gamla gav upp och dog för någon vecka sen, och går inte att laga. Vilket innebär att för honom så har jorden hunnit gå under 100 gånger per dag, för tänk på alla spännande samtal han har hunnit missa.

Men då undrade jag lite försynt att eftersom han ändå bara sitter hemma framför datorn de timmar han inte är i skolan, så kan väl folk lika gärna ringa honom på hemtelefonen som på mobilen. Vilket resulterade i en suck, och att han muttrande gick in på sitt rum och smällde igen dörren.

Varför är det så viktigt med en mobil?? Visst, jag har också en, och det är himla praktisk att ha, men inte skulle min värld gå under om min gick sönder. Det har jag praktisk erfarenhet av. För ett år sen ungefär skulle jag och sonen gå till ICA och handla, och hade väl kommit ungefär halvvägs. Då kom det ett ösregn utan dess like. Och jag menar verkligen ösregn. Det tog oss ungefär 30 sekunder att ta oss in i en port, men det spelade ingen roll, vi var redan dyngsura. Blöta in på bara underkläderna. Och min mobil hade lagt av, pga allt vatten som kommit in i den. Den var stendöd. Och då talar vi om mobilen som överlevt att bli tappad i badkaret, slängd i backen och en massa annat. Och lever man i en familj på 4, med bara en inkomst, så går pengarna i första hand inte till en ny mobil, utan mer till att betala hyran och se till att det finns mat hemma för en hel månad.

Så småningom fick jag tillbaka min gamla mobil av mamma, som hon hade fått av mig, för hon var så trött på att aldrig kunna få tag på mig. Men jag, jag klarade mig utmärkt utan mobil.

Men inte lillebror inte, trots att han alltid är hemma och går att nå på hemtelefonen. Nu hade han sån tur att han fick så mycket pengar så det räcker till både en ny mobil, och det nya spelet han ville ha till datorn, så det ska införskaffas i morgon. Men då uppstår en ny fråga: om han nu köper det nya dataspelet han vill ha, så kommer han ju att tillbringa ännu mer tid framför datorn om det är möjligt. Varför kan då inte folk ringa honom på hemtelefonen??

Det är konstigt det där med blommor. Jag lyckas alltid ta död på dom. De blommor vi köper hem blir i regel en månad gamla sen är det bara att förpassa dom till blommornas himmel. Förutom när vi köper blommor som det inte är meningen att de ska bli så gamla, då dör de aldrig. Som våran julstjärna jag köpte. Jag tänkte att det måste vara den perfekta blomman, de ska ju inte leva så länge. Hehe, trodde jag ja. Den bara växer och frodas trots all misshandel från katterna (i form av agerande som kattgodis) och tortyr från oss (i form av inget vatten, sen övervattnad). Men dör den? Nehej då.

Jag gillar inte att mina blommor dör, jag älskar hem som är fulla med grönt i fönster och ytor. Varje gång jag köper en blomma är jag noga med att ta reda på hur precis den blomman ska skötas om, hur mycket vatten och hur ofta, ska den stå i ett soligt fönster, eller ett som ligger i skugga osv. Jag pratar med dom och berömmer dom för hur fint de växer. Funkar det? Pffft, knappast. Efter en månad så är det ändå bara att säga hej då, kasta i soporna och ge sig ut på jakt efter nya.

Det konstiga är att när det kommer till blommor så är det jag i familjen som får sköta om dom, trots att sambon gått floristutbildning på ett år, och även jobbat extra i blombutik. Hans uppgift är tydligen att berätta för mig hur de ska skötas om. Jag som nästan lyckas ta död på plastblommor till och med.

När vi flyttar till fyran så ska jag fylla hemmet med växter, och den här gången ska jag lyckas att hålla dom vid liv. Dom ska få vatten, sol eller skugga vilket de föredrar, växtnäring, prat och kärlek i mängder. Och gud nåde den blomma som ger upp och dör.

Så hemsk världen kan vara. Man inser inte alltid hur bra man har det. Jag kan ta mig själv som exempel. Det händer nästan dagligen att jag gnäller över Majas sömnproblem. 6 dagar i veckan gnäller jag över att hon alltid somnar strax innan midnatt, ofta vaknar mitt i natten, och sen studsar upp igen senast kl 7 på morgonen. Jag vet inte hur många gånger jag känt att jag kunnat ge bort henne till den som först erbjudit sig att ta henne. Och hur många gånger har jag inte suckat åt att Rasmus inte städar på sitt rum, och är trotsig?

Sen läser man i tidningen att en liten 2-åring har dött. Han klämdes mellan två bilar. När mamma och pappa tittade bort i 2 sec så passade han på att springa med sina knubbiga små ben och ställa sig mellan 2 bilar. Det den lilla inte visste var att bilen framför höll på att parkera, och precis skulle börja backa för att hamna rätt. Den lilla busungen fick svåra skallskador, och efter ett dygn orkade hans lilla kropp inte mer.

Så nu sitter det två föräldrar någonstans här i stan och önskar att de kunde vrida tiden tillbax. De skulle gärna ha en liten monstermaja med sömnproblem. Som sov så illa att de var så trötta att de mådde illa. Eller en liten Rasmus som vägrade att städa på sitt rum.

Man inser så sällan hur bra man faktiskt har det. Inte förens det inträffar något hemskt. Jag önskar så att det aldrig kommer att hända mina små något liknande. Och ikväll, när jag sitter med dottern i famnen när hon vaknar igen om någon timma, så ska jag njuta till max av varenda sekund hon gnäller och gråter och inte kan sova. För man vet aldrig när det tar slut. Och någonstans där ute sitter det två föräldrar mitt i natten och önskar att de hade ett gråtande barn.

Så pussa och krama varandra varje gång ni får chansen. Berätta hur mycket ni älskar era nära och kära. För ni vet aldrig när era änglar blir kallade tillbaka ovan molnen.

Jag trodde aldrig att jag skulle skriva det här, men gud vad skönt det var att komma tillbax till jobbet. Det var väl inte så mycket jobbet i sig, utan det faktum att jag övervann min ångest och klarade av att gå dit. HURRA!!!
Från att ha setat i lägenheten och haft sån ångest för att gå ut, att man knappt klarar av att gå ut på ballkongen och röka. Till att gå från busshållsplatsen till jobbet och till och med njuta av det härliga vädret. Det känns som en seger större än att ha bestigit Mount Everest.

Dagen gick fort på jobbet, fortare än vanligt. Det fanns så mycket att göra att jag inte hann läsa en endaste liten blogg. Helt plötsligt var det dags att ta ut dagsrapporten från kassan och gå hem.

Så vad har blivit gjort idag då?
Tja, på morgonen tillbringade jag de första två timmarna med att gå igenom alla ansökningar som kommit in. Efter det skulle dessa sorteras. Vilka skulle få avslag, och vilka skulle man ha en intervju med? Det är hemskt egentligen.
Jag har varit i samma sits som många av dem: Ensamstående med barn, och i förtvivlat behov av några extra 100-lappar i månaden. Det känns hemskt att ge dem avslag. Tyvärr kan jag inte anställa alla, utan måste helt enkelt neka några jobbet, helt enkelt för att de inte uppfyller de krav vi har. Och som man måste uppfylla för att ens klara jobbet.

Och sen alla dessa högutbildade människor som är alldeles för överkvalificerade för det här jobbet. Men som tvingas av arbetsförmedlingen att söka för att inte förlora sin A-kassa. Är inte det att ta ifrån människor deras värde, och deras stolthet som yrkesmänniskor? Fy fan säger jag bara.

Eller desssa intelligenta invandrare. Som oxå tvingas att söka dessa jobb, trots att de i sitt hemland har varit både kirurger och professorer. Hur kan man göra så mot en människa? Hur kan man förnedra och förödmjuka människor så? Som tillbringade hela ungdomen med att kämpa 24 timmar om dygnet med tuffa och dyra utbildningar?

Hmmm, nu svamlade jag iväg här. Vart var vi. Jo, just det. Jobbet. Efter sortering av ansökningar var det dags att se till att alla lönespecar hamnade i kuvert och kom iväg till rätt personen. Hela eftermiddagen gick åt till att hålla intervjuer. Och 4 nya kontrakt gick iväg till nyanställda säljare.

Sen var det dags att hämta lillmonstret på dagis. Hon blev superglad när mamma kom, och pratade och skrattade hela vägen hem. På kvällen kom Micke med flickvän och hund över. Vi drack kaffe och tittade på "Extreme Home Make Over". Jag hade ju planerat att skruttan skulle sova då. Vad fel jag hade. Det var för varmt och hon var för busig. Så alldeles nyss, strax innan midnatt så somnade hon. På mitt bröst, i bara blöja, ljudligt snarkande.

Nu ska jag vänta på att älskade sambon kommer hem från kvällsskiftet, så att jag slipper krypa ner i sängen ensam.

God natt Sverige.