Liliths liv och leverne

Jag vet att det har gått oförskämt lång tid sen jag skrev sist. Jag vet inte ens varför. Har bara inte haft någon lust att skriva. Har inte lyckats hitta några ord. Vet inte om jag hittar några nu heller.

Här går världen i sin egen takt. Loppan börjar bli en stor pojke, snart sex månader. Fyra tänder har han och sover gott om natten.

Skruttan börjar också bli stor. Dagarna tillbringas på dagis och när hon kommer hem så sjunger hon alla sånger hon har lärt sig på dagis den dagen. Är det normalt för en tvååring att kunna nästan 20 sånger ordagrant?

Min ängel är precis lika underbar som vanligt. Sen är han överlycklig över att jag har börjat spela WOW, för då har vi ännu en sak gemensamt. Vi kan sitta i timmar och prata om det.

Med mig vet jag inte riktigt hur det är. Jag går på mina lektioner två gånger i veckan, tränar två gånger i veckan och sen är jag mest hemma. Jag vill inte gå ut, vill inte träffa folk mer än jag gör. Fast på fredagar går jag ut på krogen. I en källare spelar de bara hårdrock, vilket ger ett utmärkt tillfälle att använda mina fina korsetter. Sen får jag umgås med mina två stora älsklingar K och V. Sen har de en ruskigt söt bartender. Men man märker att man börjar bli gammal när bartendern är yngre än vad man själv är. Han kan inte vara mer än 20 lillpojken. Han ler och tittar så sött när han tror att vi inte ser. K och V retar mig som bara den. Jag får pengar av dem så att jag kan gå och handla öl åt dem. Sen skrattar de åt hur vi flirtar med varandra.

Min medicin hade som en biverkning att man går upp i vikt. Jag gick upp 10 kg. Sen kom jag igång med träningen och började äta duktigt och räkna kalorier. Nu är jag fit for fight igen, min mage är platt. Nu ska jag bara trimma den också så det blir lite muskler. Men nog är jag rätt nöjd med mig själv just nu, speciellt som jag har piercat mig i båda ögonbrynen, en på varje sida. De sitter precis ovanför ögonvrån. Jag ska göra en till på varje sida, så småningom. Det kostar en del, men det är det värt. Det är njutningsfull smärta.

Det är det som pågår i livet nu. Livet rullar på och jag är nöjd med det.

Det har varit så virrigt på sista tiden, att jag inte har haft ork eller tid att skriva. Det har varit läkarbesök, ny medicin, hypoman period med nästan ingen sömn och för mycket energi för att kunna sätta mig vid datorn och klara av att sitta still så länge att jag kan skriva.

I helgen hade vi så trevligt så. W kom över, och bara det är ett nöje. Sen var han och jag ute och gick på kvällen och pratade om allt. Livet, framtiden, dåtiden, och så oss. Vi har känt varandra i sex år, och under hela den tiden har det funnits något mellan oss. En känsla av likhet, att passa in, och en fysisk attraktion. Men det har aldrig hänt något, antingen har jag haft ett förhållande, eller så har han haft det. Jag har varit helt ärlig mot sambon om det här, och hade förstått om han inte velat veta av mig. Men han sa att han vetat om det redan när vi träffats, och litar på mig tillräckligt. Han tror inte att det ska hända något mellan mig och W, och det tror inte jag heller. Våran vänskap är så värdefull för oss båda att vi inte vill förstöra det. Men jag kan inte förneka att jag är heltänd på honom, har alltid varit, kommer alltid vara.

Ny medicin har jag också fått: Litium. Den funkar skitbra än så länge. Men det finns tre nackdelar: Dels att man måste gå på provtagning var tredje månad. Jag är spruträdd och mår dåligt veckor innan jag ska tappas på blod. Det andra är att man går så fruktansvärt lätt upp i vikt så att man kan inte stoppa minsta lilla godisbit i munnen. Oftast går det utan problem, men när hela familjen sitter med sina godispåsar på lördagen, då är det svårt. Där sitter jag med mitt äpple. Och jag kan tala om för er att frukt är inte godis, som dem påstår. Muntorrhet är även det ett stort problem, jag dricker vatten som en galning. Har tabletter för muntorrhet som jag konstant suger på.

En fördel dock (förutom att jag mår mycket bättre) är att min läkare har berättat hur viktigt det är med motion när man har en sådan här sjukdom. Han tyckte att jag skulle träna minst 4 gånger i veckan. whoo ho för det säger jag. Äntligen får jag träna så mycket jag vill, eftersom sambon tidigare tyckt att 2 gånger i veckan räcker gott och väl. Dock blir det ingen träning idag. Jag tog maxdos av alla tabletter igår innan jag skulle gå och lägga mig, och är helt slut idag. Från att ha sovit 2-3 timmar per natt så sov jag inatt 9 timmar, och skulle gott och väl kunna gå och lägga mig igen.

Men nu är det dags att sätta igång här hemma så att jag håller mig vaken. Känner hur ögonlocken blir tyngre och tyngre. 

Under hela sommarlovet så har ängeln varit på bra humör när han varit här. Visst, har han saknat pappa ibland, men då tar han telefonen och ringer honom, och sen var det ur världen. Jag tyckte det var så skönt, för innan sommaren kunde han gråta halva nätterna för att han saknade pappa, trots att det ibland var dagen innan han skulle åka dit.

Igår, första dagen i skolan, hände det igen när han skulle lägga sig. Efter god-natt-läsningen började han att gråta: han saknade pappa. Då började min hjärna att arbeta igen. Det är gråt efter pappa när det är skola, men inte under sommarlovet. Kan det då vara så att det inte är sakna-pappa-gråt, utan snarare något som händer i skolan? Men det var det inte, enligt sonen. Jag trodde honom inte. Men han ville inte prata om det, och jag kände att ju mer jag tjatar på honom, desto mer så kommer han att hålla det inne i sig.

Idag frågade jag honom om han ville att jag skulle åka med honom till skolan, eller vänta på honom när han slutar, eller både och. Han ville att jag skulle möta honom efter skolan, och efter det var han en riktig lite solstråle. Då är det något inom mig som säger att det händer något på väg hem efter skolan. Men hur ska jag få reda på vad, när han inte vill berätta? Det gör så ont i hela mig att se min lilla ängel så ledsen om kvällarna. Hoppas att det blir lite bättre nu i alla fall när vi kommer att vänta på honom efter skolan.

Jag är en sån där hemskt opraktisk mamma. Jag har redan lyckats glömma bort när sonen börjar i skolan igen. Lappen med datumet är kastat för länge sen, och självklart har jag glömt att skriva upp det i almanackan.

Jag glömmer också nästan alltid bort när det är dags att fixa fika att ta med till skolan. Vid såna tillfällen som naturskola, friluftsdag osv så är det 9 gånger av 10 man får skicka med honom pengar så att han kan köpa sitt eget mellis.

Har heller aldrig koll på om han har några rena strumpor eller inte, om han hängt upp handduken som låg i gympapåsen (upptäcks oftast samma morgon som det är gympa, när man ska packa om påsen, som vi glömmer ibland det också) och det har hänt mer än en gång att vi har smygit ner i tvättstugan sent, sent på kvällen, för att sonen precis andvänt sitt sista par rena kalsonger.

Visst låter jag som en drömmamma? Min son klagar dock inte. Han sa en gång att hans kompisar har mammor som alltid kommer ihåg allting, men inte har tid. Här har vi tid i  massor. Tid att spela spel, läsa tiotals sidor vid läggdags, titta på film ihop, mysa, prata och allt annat som tänkas kan. Vi bakar, kramas, skrattar och älskar varandra.

Vad gör det då egentligen att jag aldrig kommer ihåg när det är gympadags, eller att fixa mellis tills nästa dag? 

Ja den har jag nu tvingats igenom. Jag satt med skruttan i knät för att hon skulle sova, sambon satt med loppan, och ängeln satt i datastolen, lyckligt med tv-kontrollen i behåll. Snäll mamma som jag är frågade jag om han kunde komma med dosan till mig, som är den rättmätiga ägaren av detta ting. Det kunde han inte.

Jag frågade då lite försynt om han i stället kunde byta kanal, för jag ville absolut inte se denna film. Det kunde han inte tydligen. Jag påminde honom om att det minsann är jag som är drottning över tv-dosan, men det gick han tydligen inte på. Han passade på att flina lite åt mig också, sen fortsatte han att titta på filmen. Så jag fick genomlida hela denna värdelösa film, pga en åttaåring. Som upptäckt att han kan göra vad han vill om det är han som sitter med dosan när det blir kväll. Mamma är ju ändå upptagen med nattning av småsyskon och har då inget att säga till om.

Som straff läste vi bara 20 sidor i hans nya bok. Tänkte läsa ett kapitel, men det var så spännande så vi ville inte sluta någon av oss.

Nu är glädjen stor i familjen. En ny babysitter har införskaffats till loppan. Han har tröttnat på att ligga på en filt på golvet, och vill komma upp och se världen. Vilket innebar att en förälder alltid gick omkring med honom i bärsele eller i famnen. Då blir man lite hindrad i det man gör, när man har en stor klump på magen. Ungefär som att vara gravid, bara att armar och ben sprattlar runt utanpå magen i stället för inuti.

Därför införskaffade vi en babysitter. Jag åkte iväg utan familjen, för jag insåg med rätta, att sambon skulle välja det billigaste alternativet, medans jag valde den mest roliga. Nästan, den allra roligaste var en gunga på en ställning, med en mobil över. Som gick på batterier, ca 1000st behövdes varje gång, sen tryckte man på en knapp så gungade den. Hastigheter fanns det massor av, mobilen ovanför huvudet snurrade och sen spelade den musik. Till det fabulösa priset 1700kr.
Den blev det inte.

Valet stod mellan två stycken för mig, en lite billigare med lekbåge men utan andra finesser. En lite dyrare med lekbåge, musik och vibration i sitsen. Jag valde den senare, och oj vilken succe den har gjort. När liten är ledsen och har magknip så finns det inte något som funkar, förutom att sitta i babysittern och ha vibrationen på. Från att ha skrikit hysteriskt och krampat med magen så blir han strålande glad och skrattar högt. Ska mamma diska ställer vi den i köket så kan han hålla mamma sällskap. Vid hans små fötter finns två plattor, så varje gång han sprattlar till så börjar den spela och blinka. Total lycka för en liten klutt.

Jaha ja, tvätten är igång för fullt, disken avklarad, nu ska jag snart få krypa ner under täcket några timmar.

Dottern vaknade strax efter sex, och jag gick in till henne. Snacka om att hon var förvånad över att det var mamma som kom in, och inte pappa. Vi gick upp, satte på ny blöja och var allmänt morgonmysiga med varandra. Eftersom det snart var dags för mig att bege mig ner i tvättstugan igen var sambon tvungen att sparkas upp. Grymt, jag vet, men det måste göras. Men för att låta honom vakna på ett litet mysigare sätt, så fixade skruttan och jag frukost på sängen åt pappa. Två runda mackor, och en mugg med kaffe. Självklart i stora muggen med Homer på, något annat går det inte att dricka kaffe ur enligt sambon. In i sovrummet tyst tyst för att inte väcka loppan. Väcka pappa med puss och kaffe. Sen ut och fixa välling till dottern som tog mammas kudde och täcke och myste ner sig rejält i soffan i väntan på välling. Sambon upp, välling till skruttan. Igång med disneys De tre musketörerna på dvdn. Välling uppäten. Ramaskri när hon kom på att dockan minsann inte låg hos henne. Gå på dockjakt och passa på att samla ihop tutte och snuttefilt. Nergosad skrutta i soffan, nöjd med docka, tutte och snuttefilt.

Loppan vaknar och får frukost. Busar en stund på filten med sitt babygym efter flaskan. Pratar med den där roliga bebisen som han ser i spegeln. Sen trött. Somna i pappas famn.

Status i nuläget: En skrutta sovandes i soffan med mammas kudde och täcke. En loppa sovandes i insatsen i vardagsrummet under gosig babyfilt. En sambo halvslumrandes i soffan. Slutligen en trött mamma som ska ner i sin säng, med pappas kudde och täcke, en bra bok, när hon inte orkar läsa mer så en bra cd-bok att somna till.

Så sitter jag här igen en tidig morgon och har inte kunnat somna. De båda minsta vaknade för någon timma sen och ville ha välling. Sambon tog loppan, bytte på honom och gav honom en flaska. Nu sover de båda i fåtöljen.
Jag bytte på skruttan och gav henne välling. Varken hon eller jag sover. Hon tittar på film och jag sitter här. Det går nämligen inte att förklara för en tvååring att det fortfarande är natt fastän det är ljust ute. I hennes värld är det natt när det är mörkt och dag när det är ljust.

Jag låter sambon sova några timmar till. När jag blir trött så har han sovit några timmar och orkar ta över. Då är det min tur att sova några timmar innan det åter är dags att sätta igång igen.

Det är rätt mysigt ändå. Bara skruttan och jag uppe, har tittat på soluppgången tillsammans. Sitta här och surfa runt lite och ha henne bredvid mig, höra hennes röst och känna hennes varma kropp nära min. Det här borde alla få uppleva ibland. Då vore världen ett bättre ställe tror jag. För vem vill kriga när man har en varm barnkropp full av kärlek nära sig?

Ibland njuter jag av att ha ett hem med liv och rörelse. Idag var inte en sån dag. Från det jag gick upp har det varit full fart och hög ljudnivå och inte av den trevliga sorten. Skruttan har varit sur och grinig från det hon vaknade. Hon sov illa i natt pga mardrömmar och var skrittrött när hon vaknade men kunde somna om. Sambon har varit sur och grinig pga för lite sömn. Loppan har varit på rätt bra humör under dagen, men blev superkinkig framåt kvällen. Inte ens bärselen hjälpte, och den älskar han att hänga i. Han sover så gott så. I vanliga fall. Inte idag som sagt.

När det blev kväll vägrade skruttan att lägga sig trots att hon var hur trött som helst. Det var skrik och gap för hela slanten. Så jag tappade humöret, gormade och gapade som jag vet inte vad på allt och alla. Skruttan kröp upp i pappas famn och somnade på två minuter i rena förskräckelsen medans jag var nere i tvättstugan, vek tvätt och njöt av lugnet. Jag kom upp med ren tvätt, bäddade rent sängarna, la den sovande skruttan i sin säng, loppan i sin säng och alla blev nöjda och glada.

Vi måste se till att hinna gå ut och leka i morgon så vi slipper en sån här kväll igen. När vi har varit ute så somnar båda två så gott så. I morgon blir det alltså leka för hela slanten och strunta i tvätt och städning.

Så ja, nu har jag äntligen fått sova någon timma. Tills sambon kom in och väckte mig för att han var tvungen att gå till banken och ta ut pengar. Sen skulle han och tatuera sig, för våra sista matpengar. Han hade tid till kl 15.30. Jag fick tokspel. Först väcka mig för att han är ute i sista sekunden. Har han inte varit nere på banken fastän plånboken börjat bli tom så får han ta med ungarna ner. Jag somnade kl 11 i morse efter att inte kunnat sova, som alltid. Att han sen skulle tatuera sig också, för våra sista pengar, och inte kunnat vänta med det gjorde mig fly förbannad.

Jag vägrade att gå upp. Då gapade han och skrek om att han minsann aldrig får göra något utan bara vara hemma för att jag inte mår bra och att jag tyckte att min sömn var viktigare. Eeeh, ja?? Sover jag bara ca 2 timmar per dygn sammanlagt, så är den lilla tiden jag faktiskt viktigare än en tatuering. Och om jag för en gångs skull, för första gången på månader, faktiskt lyckas somna ordentligt, och sova hårt, och inte bara slumra och vakna hela tiden så är det klart som fan att min sömn är viktigare än en tatuering.

Sen var det inte så där jättekul att få slängt i ansiktet att han aldrig får göra någonting för att jag inte mår bra. Jag frågade om han skulle vara likadan om jag hade haft en fysisk sjukdom, men det hade han ju inte. Då tog det hus i helvetet. Hur fan kan han bara understå sig att säga sånt? Hur kan det vara ok att jag skulle få sova hur mycket jag än ville om jag hade feber, men när jag är manodeppresiv med grava sömnstörningar, nybliven mamma och två barn sen innan som mår så dåligt att hon med jämna mellanrum bara sitter och gråter hela nätterna, då ska jag minsann inte få sova för en gångs skull, för jag är inte riktigt sjuk. Den tog kan jag säga.

Sambon avslutade hela bråket med att helt sonika säga att nu sticker jag iväg och tatuerar mig och sen gick han. Jag gick upp, satte på kaffe sen ringde jag honom på mobilen och sa att om han inte var hemma inom 30 minuter så sticker vi, jag och barnen. Jag är trött på att jag alltid ska förstå när han mår dåligt. Att jag ska acceptera hur han beter sig då, för att han inte mår bra. Jag tar allt då. Disk, tvätt, barn, städning, mat och allt annat som ska göras, medans han minsann mår dåligt, inte har någon ork till att göra minsta lilla sak. Jag fattar det, och har ingenting emot att ta allt mellan varven, så att han får ladda batterierna. Men när jag inte mår bra då ska jag ändå kvittra som en sol. Om jag någon gång blir arg, som alla blir ibland, så får jag skäll för att jag låter det gå ut över familjen att jag inte mår bra. Jag ska orka hålla igång här hemma som vanligt.

Nu är han i alla fall hemma, står och diskar. Är skitsur på mig för det är ju klart att det är mitt fel att han inte tatuerade sig. Kan inte inse det dumma i att göra det nu istället för i slutet av månaden. När pengarna finns, och jag ätit min medicin tillräckligt länge för att bli delvis stabil, och sömnen förhoppningsvis blivit bättre. Jag avstår från att hämta ut mina sömntabletter för att jag vill först vara säker på att pengarna räcker till den 20e. Men klart att han ska tatuera sig. Jag mår ju så här enbart för att djävlas. Självklart. Sen tycker han tydligen att jag är elak också, för att jag inte ville gå upp när han skulle iväg på roligheter. Jag kan förstå att det inte är roligt för honom att inte kunna planera saker, utan måste vänta för att se hur jag mår. Men tro mig, jag tycker inte det är så kul det här jag heller. Suck, i dag blir ingen bra dag.

Så ja, klockan är över midnatt och äntligen är sista barnet nattat. Gud vilka hemska föräldrar vi är. Dottern fick somna i soffan, enbart för att det är lättast så, och hon hade varit vaken i 20 timmar med undantag för middagssömnen. Hon vaknade vid fem i morse, var varm, svettig, drömt mardröm och vägrade somna om.

Stora sonen var uppe tills midnatt när jag körde honom i säng, och pliktskyldigast läste några sidor godnattsaga innan jag satte på en cd-saga åt honom. Jag som brukar älska våra nattningsstunder. Inte ikväll, jag var för trött för att orka vara duktig mamma. Loppan har efter en gnällig kväll äntligen somnat.

Så nu har sambon placerat sig med sitt playstation 2, jag uppdaterar här och ska sen läsa ut den superbra bok jag läser: Karin Milles - En mammas dagbok. Den kommer nog att recenseras på bokdagboken i morgon. Och jag fattar inte varför den inte är obligatorisk läsning när man är gravid. Allt är inte så där rosenrött som det är i mammatidningar. Och allt är inte så där humoristiskt som man läser i alla mammaböcker (oftast skrivna av engelskor eller amerikanskor som fött 4 barn och skriver en humoristisk berättelse om det av rädsla för att om folk visste hur det igentligen var så skulle ingen skaffa barn). Missförstå mig inte, jag gillar såna böcker också, och fnissar både en eller två gånger. Men inte är det så på riktigt inte.
Men, nu ska jag inte recensera här inte. Ni får ge er till tåls tills i morgon, och läsa på bokdagboken istället.

Nu ska jag fortsätta med boken, njuta av att alla tre barnen ligger i sina sängar, sura lite över att sambons spel han spelar måste ha så många irriterande ljud och tacka gud för att den här dagen snart är över.

Eller, man behöver inte ens ha kul, bara man håller sig sysselsatt. Sambon kom hem med barnen medans jag var mitt uppe i städningen av dotterns rum. Han matade loppan, satte honom i bärselen och började med maten medans jag dammsög, tvättade golvet och plockade in allt i dotterns rum som jag hade slängt ut i hallen under städningen. Hann precis klart när sambon ropade att det var mat, vilken tajming. Gick och satte mig och åt under glatt samtal med familjen. När maten var klar gick jag ut och rökte, och tänkte sen fortsätta städa här hemma. Men sambon upplyste mig om att klockan var 21.30. Vart tog dagen vägen? Jag har ju inte hunnit någonting, förutom att städa skruttans rum. Uj uj vad jag har att göra i morgon istället.

Nu ska jag dricka upp mitt kaffe, sen ta loppan om han inte har somnat i sin pappas famn. Sen när alla barnen ligger och sover sött i sina sängar ska jag vara en sån snäll flickvän och låta sambon få en hel kväll med sitt tv-spel. Det är helt utan baktanken att jag ska sätta mig med en filt på balkongen och avnjuta kvä

Ibland så svär jag över min sambo. Rätt ofta händer det faktiskt, om jag ska vara ärlig. Det finns 1000 anledningar till att jag gör det. Som att han inte slänger de nedkräkta handdukarna efter loppan i tvätten, utan låter de ligga utspridda i hela lägenheten. Eller för att han bara ställer ifrån sig allt där han råkar befinna sig, och jag får plocka undan efter honom. Det är de lättsamma sakerna. Det har hänt en hel del jobbiga grejer mellan oss också, som jag inte tänker gå in på här och nu. Men trots allt som har hänt så är det fortfarande han och jag.

Det var igår jag fick en sån där insikt igen, om att det verkligen är meningen att det ska vara han och jag, för alltid. Vi satt i vardagsrummet på kvällen. Jag hade precis gett loppan en flaska, och han sov i min famn. Sambon satt med skruttan, som precis hade fått sin kvällsvälling och hon var också på väg att somna. Vi tittade på varandra, och inte ett enda ord behövde sägas. Vi förstod varandra så väl ändå. Det var precis så där sött och romantiskt som det är i filmer. Jag kände i hela kroppen hur mycket jag älskar honom, precis som han är.

Sen kan jag säga att ansiktsmasken jag köpte som var 100% fukt enligt försäljaren, inte var från ACO. Det var något olivoljekladd från något sånt där fint märke de bara säljer i dyra parfymaffärer, med ett namn som man knappt kan uttala, på något konstigt språk. Funkar gör den i alla fall, för efter en omgång är jag len som en babyrumpa. Sen om det är bara är för tillfället, eller om den faktiskt hjälper på lång sikt, det är en annan historia.

Fick ett brev på posten idag. Den sextonde ska jag till läkaren. Då blev jag lite förvirrad. Jag har ju redan fått ett brev från farbror doktorn där det står att jag har tid i Augusti. Jag ska be om andra sömntabletter. De jag har är inget bra. Eller jo, det är dom, om jag tar två. Men då är dom för bra och jag är helt vimsig. Och vaknar inte på morgonen. Om jag vaknar (när sambon har skakat mig i en halvtimma och skrikigt i mitt öra) så säger jag saker i stil med "blubb blubb blubb". Det är inte bra när man ska vara ensam med två små barn. Då kan man inte bara blubba som en fisk.

Mina Zoloft fungerar inte heller den här gången, men funkade skitbra förra gången jag åt dem. Nu mår jag värre än på länge. Så förhoppningsvis kan de justera det också när de ändå är igång. Så jag kan bli människa igen. Och så sambon kan veta på kvällen att han kan gå och jobba nästa dag, för att jag har sluppit att vara vaken hela natten med ångest.

Så ser det ut på den fronten. Depression, ångest och sömnbesvär. Men det går över.

Hemmafronten är bättre. Skruttan är en liten ängel för omväxlings skull. Men så har hon fått vara på dagis idag också, efter att ha varit hemma i en vecka. Hon blir hemsk efter att ha varit hemma så länge. Hon behöver få vara på dagis och rasa av sig. Och tro mig, hennes föräldrar behöver också att hon är på dagis.

Loppan är lika glad som alltid, förutom när magknipet sätter in, vilket det har blivit mer av på senare tid, speciellt på natten. Kolik? Så i morgon ska Minifom (stavas hur?) inhandlas för att de trötta föräldrarna ska få sova. Men mamma har kommit på ett knep ska ni få veta. Man dansar runt i vardagsrummet (vilket rum som helst duger iofs) samtidigt som man sjunger Mandy av Barry Manilow. Nej, alla fjortisar, det är faktiskt inte Westlife som har gjort den.

Nu ska jag slurpa klart mitt kaffe, sen kallar alla dessa roliga sysslor på mig. Jag hoppas verkligen att ni uppdaterar era bloggar under dagen, så jag har något att läsa när jag är klar och njuter av kvällskaffet framför datorn.

Igår råkade jag ta min medicin lite för sent, det var mer tidig morgon än sen natt när vi kom i säng. Och eftersom tabletterna verkar i över 10 timmar, så kom jag inte upp förens efter halv två idag. Gud vilken ångest jag hade.

Inte fick jag vakna upp till en trevlig och glad familj heller, med undantag av sönerna, som alltid är som små strålande solar. Dottern sov iofs middag, men vaknade strax efter på ett sjujäkla humör. Sambon hade en konstig röd färg i hela ansiktet, och en åder i pannan som såg ut som om den skulle explodera när som helst.

Så jag sprang ner i tvättstugan i stället. Där var det lugnt och skönt. Det var då jag kom på min otroligt bra idé, för att jag ska slippa drabbas av familjens kollektivt dåliga humör: En städardag. Varje gång jag har en sån så försvinner hela familjen, som genom magi. Så nu är tvätten igång, köket är dammsuget och golvet ska snart tvättas. Jag ska bara njuta av mitt kaffe jag sitter med här, och hör dottern skrika på sin pappa i bakgrunden, och hör hans svar. Och inser att kaffet kommer att försvinna fort, städningen återupptas och lugnet kommer återigen göra sitt intåg i familjen.

Paniken jag kände inför att sambon skulle börja jobba var gigantisk. Hur skulle det gå? Jag hade ju vant mig nu vid att ha honom hemma och att man alltid var två. Hade loppan magknip och behövde ligga i famnen och bli klappad i rumpan, samtidigt som skruttan hade bajsat och behövde bytas på, så var det inga problem. Vi var ju två. Hur gjorde man när man var själv? Lägga ner den där lilla och låta honom skrika och ha ont under tiden man bytte blöja??

Det visade sig att min panik var överskattad. Allting har funkat kanon, och hela familjen har redan kommit in i de nya rutinerna. Den lösningen kallas bärsele, mina damer och herrar. Placera den lilla loppan i den, och sen är du inte låst vid soffan med en bebis i famnen och klapp i rumpan. I dag har vi hunnit tvätta, vika tvätt, diska och en hel massa annat. Det är kanon, och min livräddare.

Det andra jag var orolig för är att loppans lunch infaller på samma tid som skruttan ska lägga sig för att sova middag. Vad göra? Jag kan inte låta loppan vara hungrig och skrika tills hon har somnat. Det går inte att lägga skruttan tidigare, eller senare för den delen. Lägger man henne tidigare så somnar hon inte, och lägger man henne senare så bara gråter hon fram tills dess och då kan inte loppan somna. Men det löste vi rätt bra: hon får sova middag i mammas och pappas säng så sitter jag där och matar loppan samtidigt som jag sjunger för henne tills hon somnar. När loppan ätit och rapat så lägger jag mig ner och sover alldeles utmärkt jag också. Det finns inget bättre än att somna med en ängel på varje sida. Sen att man känner sig som en korv i ett korvbröd med två ungar tätt tryckta intill en på varje sida, så att man knappt har plats att andas, det är en annan sak.

Japp, det blev det. Våran lilla Leo kom till världen den 8 Maj. Men det gick vilt till kan jag tala om.

Jag var ju inbokad för ett planerat kejsarsnitt måndagen den 8 Maj. Så på söndagen så åkte skruttan till mormor för att vara där medans jag låg på BB. Sambon och jag tillbringade kvällen med att slöa och se på TV. I min storlek orkade jag inte göra så mycket mer. Vi gick och la oss runt midnatt och jag lyckades, trots nervositet, somna rätt fort.

Vaknar mitt i natten för att kissa, som vi gravida alltid gör. Efter uträttat ärende så ska jag gå tillbaka in i sovrummet och lägga mig. Då går vattnet. Hmmm, det ska det ju inte göra, jag ska ju snittas, inte föda den naturliga vägen. Hela golvet är blött och jag springer runt som en yr höna för att svabba upp allt. Vilket är omöjligt, eftersom det kommer nytt hela tiden.

Kommer då på den otroligt smarta idén att ta en liten handduk, vika ihop den och sätta mellan låren. Det suger ju i alla fall upp vattnet. Sen hur bekvämt det var, eller hur det såg ut när jag sprang runt där och svabbade med en handduk mellan låren, det är en annan sak.

Efter att jag lyckats svabba upp allt så väckte jag sambon. Medans han klädde på sig så ringde jag till förlossningen och förklarade att vattnet hade gått, men jag är inbokad för ett snitt, och kan inte föda naturligt. De sa åt oss att komma in på en gång.

Då kom nästa problem: Taxi. Beställer man en taxi en söndagnatt klockan fyra på morgonen från stadens största taxibolag, och talar om att man ska till förlossningen, så ska man inte behöva vänta över en timma. Med en handduk mellan låren, värkar så kraftiga att man är på väg att döda någon, och iskallt ute.

När vi väl kommer in till BB får jag lägga mig ner med dosor på magen som mäter värkarna och lyssnar på bebisen hjärtslag. Jag blev undersökt och det konstaterades att jag hade börjat öppna mig. Panik blev det för mig, sambon var dock väldigt lugn, jag som trodde att det skulle vara tvärt om.

Jag fick värkstillande dropp för att allt skulle stanna av så jag inte skulle öppna mig mer. Sen fick jag ligga och vänta ett tag. Sen blev det full fart. Det sattes kateter och kanyler, vätskeersättning sattes in eftersom jag inte fått dricka sedan midnatt, jag skulle ju opereras.

Sen fick jag komma in på operation, och var livrädd. Min största fobi, näst efter spindlar, är ju nålar. Men alla som var där var helt otroligt suveräna. Läkaren stod och berättade roliga historier för mig för att jag skulle slappna av.

Klockan 3 minuter över nio kom då äntligen våran älskade Leo till världen med ett skrik. Han var 49 cm lång och vägde 3360 g. Världens finaste lilla hjärta, och en exakt kopia av sin pappa, men med mammas mun.

Jag blev kvar på BB i tre dagar, sen fick jag nog och åkte hem. Jag ville ju hem och få vara med hela min familj. Och jag hade inte ont i såret och loppan mådde bra. Så vi for hem och stormtrivdes.

Men amningen fick jag aldrig att funka. Han fick inget grepp om brösten, och mjölken försvann rätt fort. Jag hade samma problem när skruttan föddes. Där försvann mjölken efter tre dagar. Så loppan får tillägg i flaska, och är så jättenöjd med det. Fördelen är att sambon kan ta en natt här och där också.

Han sover i stort sett hela tiden. Ibland vill han vara vaken och umgås. Han skriker nästan aldrig, bara när han är hungrig. Ett väldigt förnöjt barn är han. Han syster dyrkar honom och säger att det är hennes bebis, och hans storebror tycker han är söt, men än så länge rätt tråkig.

Så välkommen till världen min lilla pojke.

Trots en hel del sömnproblem den senaste tiden så sov jag rätt gott när vi väl kom i säng. Dottern vaknade och hade drömt mardröm och ville sova inne hos mamma och pappa. Jag suckade bara, jag sover inte så bra när hon sover hos oss. Visst är det jättehärligt att ha en liten go, mjuk kropp bredvid sig i sängen, men lilla damen sover gärna på tvären. Och är man höggravid så har man problem att sova ändå, utan en tvåårings små fötter som sparkar en i ryggen och på alla andra ställen de kommer åt. Men konstigt nog så låg hon still hela natten, vilket innebar att jag sov helt underbart. Vaknade på morgonen och tittade bredvid mig, dottern och sambon sov fortfarande.

Jag gick upp och kissade (bebis tryckte mot blåsan) och gick in för att lägga mig igen. Om dottern fortfarande sover så kan ju klockan inte vara så mycket tänkte jag, hon vaknar senast åtta på morgonen. Jag blev mäkta förvånad när jag kastade en blick på klockan och hon var nästan 10. Så länge har hon inte sovit på evigheter. Hon vaknade strax efter att jag krupit ner under täcket, men sambon gick upp med henne så jag sov med gott samvete vidare tills klockan var 11:30.

Tog det lugnt och vaknade till liv, sen klädde jag på mig och följde med dottern och sambon ut i det underbara vädret. Sandlådan lockade dottern, som blir galen om hon inte får komma ut någon timma per dag och rasa av sig. Efter sandlådan tog vi en promenad till ICA, och bara njöt av det soliga vädret. Gick i långsam takt och lät dottern springa runt som hon ville på alla gräsmattor.

Märkte när vi kom hem att det trots allt blivit lite för mycket för mig, har ju problem med mitt HB som är farligt lågt, och gör att jag blir supertrött bara av att skala potatis. Så sambon skickade mig i säng, där jag la mig till rätta med min bok. Det blev inte många sidor lästa innan ögonen åkte igen och jag sov så supersött.

Sambon väckte mig när potatisen var klar, då var det dags för mig att göra potatismos. Min sambo är en gud i köket, men potatismos klarar han inte av, det får jag göra. Efter maten satte jag mig och pratade med kära mor i telefon medans sambon och barnen gick iväg för att köpa lördagsgodis. När det var uppätet så blev den lilla satt i badet. Efter det var det dags för välling och sova. Sambon nattade dottern och jag nattade sonen.

Det är såna här dagar jag älskar, och som gör mig lycklig. När man bara tar det lugnt och tar dagen som den kommer. När det är strålande solsken ute och man kan sitta i sandlådan med bara en tjock tröja och inte behöver jacka. Att promenera till affären och se dottern överlycklig över att snön äntligen är borta och man kan springa i gräset som man vill, och titta på blommorna tillsammans med mamma.

Så nu är sambon inne och nattar dottern. Sonen har redan somnat. När sambon kommer ut ska han, jag och min gigantiska godispåse ha en dejt till wrestlingen jag håller på att ta hem.

Hoppas att ni har haft en lika bra dag som jag har haft.

Uj uj uj, jag måste erkänna att jag nästan glömt bort att jag hade en blogg. Eller, det dåliga samvetet försökte förtränga det, men lyckades inte riktigt. Så nu är jag tillbaka, och ska försöka skärpa mig och skriva lite oftare.

Magen växer och mår bra, nu är det bara 19 dagar kvar innan vi bli föräldrar igen. Måndagen den 8 maj på morgonen kl 06:30 ska jag och sambon befinna oss på förlossningen för att bli inskrivna, och snittade. Urk, jag är livrädd. Sjukhus, sprutor och såna saker är inte riktigt min grej. Men det går ju inte att undvika så det är väl bara att lida. Man får ju något bra av det.

Dottern har hunnit bli stora fröken också, två år har hon fyllt. Hennes mamma grät i stort sett hela dagen hon fyllde, hon var ju så stor nu. Jag kan fortfarande fälla en tår eller två över det, men skyller på gravidhormoner. Det vet ju alla att gravida gråter eller är arga för allt.

Sluta röka försöker jag också göra, just nu har jag inte rökt på två dagar, det tycker jag är duktigt gjort av mig. Jag får hysteriska utbrott så gott som hela tiden, men det får familjen ta om dom nu promt vill ha mig rökfri.

Så där ja, det var en snabb uppdatering om mitt liv. Nu ska dottern och jag ta och dammsuga köket innan vi sätter oss och tittar på Shrek. Den går säkert 5 gånger om dagen här hemma, tack gode gud för DVD. Efter Shrek är det dags för lunch, och sen sova middag tillsammans med dottern. Tack gode gud för att små barn sover middag, så att deras hypergravida mammor kan göra det samma

Att vara föräldraledig är något helt naturligt, att antingen mamman eller pappan stannar hemma första tiden för att ta hand om den lilla. Det är något som folk tar för givet, som är helt naturligt. Men när mammadagarna tar slut, och man fortfarande stannar kvar hemma, det är då som det blir konstigt. När man blir hemmafru. För det är fult att vara. Det flyttar kvinnan tillbaka till femtiotalet, och man får höra om hur alla kämpade för att kvinnorna skulle komma ut på arbetsmarknaden. Att få komma ifrån att dagligen ta hand om barn och hem.

Om folk frågar vad man gör, och man svarar att man är hemmafru så möts man inte alls sällan med förakt. För man måste ju vara dum i huvudet om man väljer att frivilligt stanna hemma. Att ta hand om hem och barn medans ens partner jobbar och tjänar pengar och försörjer familjen. Antinge är man dum i huvudet, eller så är man förtryckt. Eller så förutsätter folk att man är en lat fan som inte orkar jobba. För alla vet ju att när man är hemma med barn så ligger man tydligen bara i soffan, käkar praliner och tittar på såpor hela dagarna. Eller så antar dom att man är för trög för att få ett jobb och att man lever på bidrag. Kan upplysa er om att trög är jag inte, och vi får inte en krona i bidrag, varken försörjningsstöd eller bostadsbidrag.

Min arbetsdag börjar klockan sex på morgonen ungefär; i samma sekund jag slår upp ögonen så börjar jobbet. Sen är det full fart fram till klockan ett, när det är dags för dottern och sova middag. Under timman hon sover så passar jag på att göra sånt man gör bäst utan hjälp från en 21-månaders baby. Som att kanske få på sig kläder och smink, fixa håret, och hinna med att hänga en maskin tvätt och frukostdisken.

När min sambo slutar jobbet klockan två så har hans arbetsdag slutat, och min har inte ens kommit halvvägs. Den slutar när barnen somnar. Där börjar folk också gnälla, min karl bara kommer hem från jobbet och tar det lugnt medans stackars lilla jag får slita. Men vet ni vad, det är inte alls synd om mig, jag har själv valt att leva så här. Och att jag fixar tvätt osv när han kommer hem från jobbet passar mig utmärkt. För då kan han leka med dottern och jag får pyssla med mitt i lugn och ro. Han har inte träffat sin skrutta på hela dagen, och hon är överlycklig att pappa är hemma.

På helgerna är det dock en annan sak, då gör jag inte många knop här hemma. Då delar sambon och jag på det som är absolut nödvändigt att göra, och allt annat kan vänta till en annan dag. Helgerna är familjens tid, som vi tillbringar tillsammans.

Så trots att vi lever så kvinnoförnedrande som vi gör, och får alla superfeminister att sparka bakut, så har vi ett bättre förhållande än de flesta jag känner. Vi är inte sönderstressade för att båda jobbar heltid, och ska hinna med att ta hand om ett helt hem. Vi hinner med varandra, vi hinner med barnen och vi får tid för oss själva också. Sonen kan alltid komma till oss om han behöver hjälp med läxan, för vi har alltid tid. Vill någon av trollungarna kramas så har vi tid med det också. Sambon och jag har kvalitetstid varje kväll efter att barnen har somnat, för då är allt som ska göras hemma redan klart, för att jag har haft hela dagen på mig.

Så fram för mer hemmafruar, så vi slipper alla dessa utbrända kvinnor (och män) som ska bolla heltidsjobb, med familjeliv, med egen tid och alltid ha 100% koll på allt.