Liliths liv och leverne

Usch, vad trött jag är. Jag har inte kommit i säng än nämligen. Vid klockan tio igår kväll så tog jag som vanligt mina sömntabletter. Det är bara det att en sort är slut och dropparna hade jag ingen juice till. Så jag tog dubbelt upp av den tredje sorten. Det funkade inte. Jag har fortfarande inte somnat. När klockan var fem så gav jag upp och gick upp och satte mig och spelade wow istället.

Jag väckte sambon med frukost på sängen. Sen väckte jag ängeln. Loppan och skruttan vaknade när jag kom in i sovrummet. Upp med barn. Sambon bytte blöjor och jag fixade välling. Fram med kläder åt barn. Klippa luggen på skruttan (fotografering på dagis och hon vägrade ha hårspänne). Sambon ger barn frukost. Duscha. Tvätta hår. Pussa hej då till ängeln som ska ta bussen till skolan. Klä på mig. Sminka mig. Fixa hår. Lugna skruttan som har bråkat med pappa. Sambon byter blöja på skruttan igen. Sambon och skruttan bråkade om hennes skärp. Lugna skrutta och få på ytterkläder. Pussa sambo, loppa och skrutta hej då när skruttan ska till dagis. Vinka hej då, stänga dörren, låsa, pusta ut. Plocka i ordning grejerna för skolan idag. Stanna upp och lyssna på tystnaden. Njuta 

Jag vet att det har gått oförskämt lång tid sen jag skrev sist. Jag vet inte ens varför. Har bara inte haft någon lust att skriva. Har inte lyckats hitta några ord. Vet inte om jag hittar några nu heller.

Här går världen i sin egen takt. Loppan börjar bli en stor pojke, snart sex månader. Fyra tänder har han och sover gott om natten.

Skruttan börjar också bli stor. Dagarna tillbringas på dagis och när hon kommer hem så sjunger hon alla sånger hon har lärt sig på dagis den dagen. Är det normalt för en tvååring att kunna nästan 20 sånger ordagrant?

Min ängel är precis lika underbar som vanligt. Sen är han överlycklig över att jag har börjat spela WOW, för då har vi ännu en sak gemensamt. Vi kan sitta i timmar och prata om det.

Med mig vet jag inte riktigt hur det är. Jag går på mina lektioner två gånger i veckan, tränar två gånger i veckan och sen är jag mest hemma. Jag vill inte gå ut, vill inte träffa folk mer än jag gör. Fast på fredagar går jag ut på krogen. I en källare spelar de bara hårdrock, vilket ger ett utmärkt tillfälle att använda mina fina korsetter. Sen får jag umgås med mina två stora älsklingar K och V. Sen har de en ruskigt söt bartender. Men man märker att man börjar bli gammal när bartendern är yngre än vad man själv är. Han kan inte vara mer än 20 lillpojken. Han ler och tittar så sött när han tror att vi inte ser. K och V retar mig som bara den. Jag får pengar av dem så att jag kan gå och handla öl åt dem. Sen skrattar de åt hur vi flirtar med varandra.

Min medicin hade som en biverkning att man går upp i vikt. Jag gick upp 10 kg. Sen kom jag igång med träningen och började äta duktigt och räkna kalorier. Nu är jag fit for fight igen, min mage är platt. Nu ska jag bara trimma den också så det blir lite muskler. Men nog är jag rätt nöjd med mig själv just nu, speciellt som jag har piercat mig i båda ögonbrynen, en på varje sida. De sitter precis ovanför ögonvrån. Jag ska göra en till på varje sida, så småningom. Det kostar en del, men det är det värt. Det är njutningsfull smärta.

Det är det som pågår i livet nu. Livet rullar på och jag är nöjd med det.

Nu är allt på väg att bli bättre igen. Den värsta depressionen är borta, min enda oro nu är dock att jag är på väg för högt upp. Det verkar som så. Jag skrattar högre, pratar mer, sover mindre och jag saker spontant som jag kanske borde tänkt över först.

Som att pierca vänster ögonbryn, vilket jag gjorde för 1½ vecka sen. Eller att beställa tid för att pierca det andra på fredag, vilket jag ringde och gjorde idag.

Eller att köpa ett par röda lolita-skor trots att jag aldrig använder såna. Men de passar fint till kort kjol de gånger man går ut på krogen.

 En av de lite mer normala saker jag har gjort är att börja läsa Svenska A på Komvux. Jag betar sakta men säkert igenom de kurser som behövs för att jag ska göra högskoleprovet. När det blir vet jag dock inte.

Just nu tänker jag njuta av min uppåtgående mani. Jag vet att så småningom kommer jag ändå att krascha, så då kan man lika gärna njuta av vägen upp. 

Jag har haft ett litet blogguppehåll ett tag. Det har helt inte infunnit sig någon lust alls att skriva. Men nu är den tillbaka även fastän jag inte har något nytt att skriva om.

Ny medicin har jag fått återigen. Litium går jag på nu, och den funkar väl ok, nackdelen är väl att jag måste gå på blodprovstagning ibland. Jag hatar sprutor. Men jag tar hellre sprutor än att må som jag mått på botten.

 

Jag ska börja läsa svenska A också, den 23 oktober blir jag liten skolflicka igen. Sambon tyckte av någon anledning att jag skulle ha en liten skoluniform på mig, men det är fortfarande inget beslut fattat i den frågan.

Så nu vet ni lite om vad som händer här. Inte mycket, det känns lite smått nattsvart för tillfället. Men jag finns i alla fall. 

Jag tänker inte ens försöka ge mig på något som har med valet att göra. Alla andra har redan gjort det, och till och med jag som är intresserad av politik tycker att det börjar bli lite trist att läsa. Låt mig bara säga som så att som långtidssjukskriven, där läkaren har planer på förtidspensionering så ser det ju inte ljust ut.

 

Jag har syndat, en liten synd men åh så ljuvlig. Jag satte i mig två liter cola igår. Nu kanske ni inte kan förstå vad det riktigt har med synd att göra. Men sen jag började med Litium har kroppen en förmåga att lagra varje liten onyttighet den får i sig. Så jag måste vara väldigt noga med vad jag äter, och absolut inte slarva med träningen. Men sen är det ju som så, att det man inte får/ska göra, det är ju så otroligt lockande. Sen kan jag lova att det smakar så mycket bättre än det brukar göra. Men nu är det slutsyndat, tills jag inte kan motstå nästa gång. 

Det har varit så virrigt på sista tiden, att jag inte har haft ork eller tid att skriva. Det har varit läkarbesök, ny medicin, hypoman period med nästan ingen sömn och för mycket energi för att kunna sätta mig vid datorn och klara av att sitta still så länge att jag kan skriva.

 

I helgen hade vi så trevligt så. W kom över, och bara det är ett nöje. Sen var han och jag ute och gick på kvällen och pratade om allt. Livet, framtiden, dåtiden, och så oss. Vi har känt varandra i sex år, och under hela den tiden har det funnits något mellan oss. En känsla av likhet, att passa in, och en fysisk attraktion. Men det har aldrig hänt något, antingen har jag haft ett förhållande, eller så har han haft det. Jag har varit helt ärlig mot sambon om det här, och hade förstått om han inte velat veta av mig. Men han sa att han vetat om det redan när vi träffats, och litar på mig tillräckligt. Han tror inte att det ska hända något mellan mig och W, och det tror inte jag heller. Våran vänskap är så värdefull för oss båda att vi inte vill förstöra det. Men jag kan inte förneka att jag är heltänd på honom, har alltid varit, kommer alltid vara.

 

Ny medicin har jag också fått: Litium. Den funkar skitbra än så länge. Men det finns tre nackdelar: Dels att man måste gå på provtagning var tredje månad. Jag är spruträdd och mår dåligt veckor innan jag ska tappas på blod. Det andra är att man går så fruktansvärt lätt upp i vikt så att man kan inte stoppa minsta lilla godisbit i munnen. Oftast går det utan problem, men när hela familjen sitter med sina godispåsar på lördagen, då är det svårt. Där sitter jag med mitt äpple. Och jag kan tala om för er att frukt är inte godis, som dem påstår. Muntorrhet är även det ett stort problem, jag dricker vatten som en galning. Har tabletter för muntorrhet som jag konstant suger på.

 

En fördel dock (förutom att jag mår mycket bättre) är att min läkare har berättat hur viktigt det är med motion när man har en sådan här sjukdom. Han tyckte att jag skulle träna minst 4 gånger i veckan. whoo ho för det säger jag. Äntligen får jag träna så mycket jag vill, eftersom sambon tidigare tyckt att 2 gånger i veckan räcker gott och väl. Dock blir det ingen träning idag. Jag tog maxdos av alla tabletter igår innan jag skulle gå och lägga mig, och är helt slut idag. Från att ha sovit 2-3 timmar per natt så sov jag inatt 9 timmar, och skulle gott och väl kunna gå och lägga mig igen.

 

Men nu är det dags att sätta igång här hemma så att jag håller mig vaken. Känner hur ögonlocken blir tyngre och tyngre. 

Idag regnar det, vilket är en utmärkt dag att göra tråkiga saker på. Så idag så kommer hela hemmet att få sig ett lyft. På listan idag står det följande:

• Tvätta
• Städa dotterns rum
• Städa sonens rum
• Dammsuga kök, hall, vardagsrum
• Tvätta golv kök, hall, vardagsrum
• Städa badrum
• Städa toan
• Vika tvätt

 

Undrar om jag hinner med allt? Fördelen med en stor familj, är att det är många människor att sätta i arbete När jag tänker efter, så passar jag nog bättre till att delegera, än att faktiskt utföra sysslorna. Nu ska jag sätta en dammsugare i sonens hand. 

Nu är min lycka gjord. Efter att jag duschat bort alla rester av sjukdom gick jag iväg till ICA och handlade. Köpte välling till småttingarna, och lite annat smått och gott. Framme vid kassan tog jag ner ett packet cigg och lade på bandet. Då frågade den söta tanten i kassan och jag hade legitimation. *rodnar*. Tänk att man ser ut som en tonåring, fastän man om några månader blir 27. Hon är helt klart dagens hjälte.

Jaha, efter att dottern varit på dagis i en vecka efter semestern så blev hon givetvis dunderförkyld. Snorig som få, feber, gnällig och allt annat. I en dag, sen blev det bättre. Hon lyckades däremot smitta ner mig, som efter tre dagars feber nu äntligen har fått en temperatursänkning, men fortfarande har feber. Det här är första gången sen i fredags som jag ens sitter framför datorn med en kopp kaffe. De föregående dagarna har tillbringats i sängen sovandes ibland och läsandes ibland.

 

Loppan är också lite småsjuk. Lite feber, lite snorig, men ändå precis lika glad som alltid. Han bara flinar och skrattar och är superglad hela tiden. Maken till lycklig bebis har jag aldrig träffat. När småbarn har feber brukar de vara gnälliga och sova. Han bara jollrar, flinar och är vaken och glad hela tiden. Tur att sambon har tagit 100% ansvar för dem de senaste dagarna, för jag har varit så väck av febern att jag inte ens vågat hålla dem i famnen.  

Jag borde egentligen göra en massa saker idag, speciellt nu när barnen sover middag och det är lugn och ro hemma. Ingen tvååring som vill hjälpa till, och ingen bebis som vill bli underhållen.

 

Jag borde fixa i ordning i skåpet med alla tidningar, bebisböcker och liknande. Istället häller jag upp andra muggen kaffe.

 

Jag borde ta disken, nu när jag kan göra det i lugn och ro utan att behöva avbryta halvvägs. I stället läser jag lite bloggar.

 

Jag borde vika tvätt, vilket inte har blivit gjort på evigheter. Behöver någon kläder tar man det direkt från tvättställningen istället. Men i stället bläddrar jag i min fitnesstidning.

 

Jag borde köra igång en maskin tvätt, men i stället letar jag efter någon rolig bokklubb att gå med i.

 

Snälla någon, ge mig ett hembiträde i stället. 

Nu har jag råkat snubbla över en hel massa bloggar som enbart handlar om deras ex. Konstigt nog så säger sig alla ägare till dessa bloggar att de har kommit över sina ex, de har gått vidare men deras ex har inte gjort det osv osv. Ursäkta mig, men om man lägger ner all sin tid på att blogga om en annan människa, då anser inte jag att man gått vidare. När man går vidare så lägger man ner allt intresse om den personen, sen kvittar det om det är nedskrivet i bloggformat eller i filofax, på kvitton eller vad det nu är.

 

Det roligaste var ändå bloggen jag läste om en som anser att hans ex är en s.k stalker. Han yttrar dessa ord på fullaste allvar i ett inlägg, sen att alla andra 100 inlägg handlar om vad hans ex gör, det anser han inte tyda på att han är en stalker.  

För ett tag sen så mailade kära far mig med en förfrågan om vi ville ha en tv-bänk. Dum fråga, jag vill alltid ha nya saker till hemmet, trots att den bänk vi har fungerar utmärkt. Enligt pappa var den bara liiiite längre än den tv-bänk vi har, vilket passade perfekt. Jag kan inte ha en längre bänk, eftersom vårat vardagsrummet är planerat på millimetern, och vi inte skulle få plats med någon längre.

Så igår kom han med tv-bänken, som var dubbelt så lång som han sagt att den skulle vara. Suck. Det funkade inte. Vi ställde den mitt i vardagsrummet medans vi funderade på vad vi skulle göra. Skulle vi ha den som tv-bänk skulle vi få ta bort bokhyllan. Vart skulle jag då göra av alla mina älskade böcker? Sambon föreslog att vi skulle ställa den där sideboarden står. Men då dök det upp massor med nya problem. Vart skulle vi då göra av sideboarden? Vart skulle jag göra av alla mina pysselsaker och broderier? Skulle jag lägga dem i lådorna på bänken så skulle skruttan vara där inom två sekunder och pilla på precis allt och ha sönder hälften. 

Till slut var det faktiskt ovan nämnda tvååring som kom på vad vi skulle göra. Hon gick ut och ställde sig i hallen, under hallspegeln och sa "här ska nya bänken stå". Och vet ni vad? Det blev skitbra. Det ser snyggt ut, dottern fick en egen låda till alla kepsar, det är massor med andra lådor till förvaring av mössor, vantar och annat i vinter. Plus att jag har en låda som bara är för mina väskor. Kan det bli bättre?

Oj oj, igår var det en ilsken kväll måste jag erkänna. Jag gick med spänning och väntade på att barnen skulle lägga sig hela högen, så att jag kunde slita fram mitt broderi och köra igång. Tro det eller ej så somnade dem faktiskt väldigt tidigt för att vara mina trollungar. Jag slet fram mitt broderi och såg fram emot att lite fort sortera alla trådar. Det brukar inte vara några större problem. Som sagt, brukar inte.

 

Har ni någonsin hört talat om Kamelbrun? Inte jag heller. Den fanns tillsammans med 5 andra bruna nyanser, hur vet man vilken som är vilken? Eller vad sägs om Mullvadsgrå? Tillsammans med 5 andra gråa nyanser. Börjar ni se ett mönster? De enda jag lyckades med var svart, vit, rosa och turkos.

 

Sen fick jag ett hysteriskt utbrott, kastade garner och tyger runt omkring mig och gick sen ut på balkongen och rökte. När jag kom in satt sambon och sorterade allt. Gullesambon. Han fick rätt på allt, jag kunde brodera, och allt var frid och fröjd.

Ok, vill ni veta vad folk har sökt på för att hamna här? Jag tycker det alltid är lika kul.

• Skolflicksuniform (pervo)
• Manodepressiv
• Missfall+dölja

Ja, det var en salig blandning måste jag säga. Vad är det för folk som läser min sida igentligen? Kan ni inte titta in i komentarerna och säga hej så jag får veta vad ni är för perversa psykfall?

Ikväll så ska nattningen av barn gå fort, ske tidigt och utan några större problem. Jag har nämligen fått hem mitt nya broderi idag, så ikväll så ska det broderas. Det visste ni inte om Lilith va? Att hon älskar att brodera? Det har jag gjort enda sen vi lärde oss det på syslöjden. Stora fina tavlor i korsstygn. Det har blivit några stycken genom åren. Tyvärr kan man ju inte behålla allt, men det blir även uppskattade födelsedagspresenter och julklappar. Mamma fick en julduk för några år sen. Nu har det kommit matchande smådukar och liknande till löparen hon fick, så jag funderar på att göra såna till henne. Men först tavlan jag fick hem idag, sen tre adventskalendrar till trollungarna här hemma. Sen kan vi börja fundera på annat.

Att man droppar Theralen-droppar i ett glas med apelsinjuice funkar alldeles utmärkt, om man inte tar väldigt lite juice till en stor mängd droppar. Då smakar det som om man dricker ren sprit med en liten bismak av apelsin. Inte alls gott.

Ja den har jag nu tvingats igenom. Jag satt med skruttan i knät för att hon skulle sova, sambon satt med loppan, och ängeln satt i datastolen, lyckligt med tv-kontrollen i behåll. Snäll mamma som jag är frågade jag om han kunde komma med dosan till mig, som är den rättmätiga ägaren av detta ting. Det kunde han inte.

Jag frågade då lite försynt om han i stället kunde byta kanal, för jag ville absolut inte se denna film. Det kunde han inte tydligen. Jag påminde honom om att det minsann är jag som är drottning över tv-dosan, men det gick han tydligen inte på. Han passade på att flina lite åt mig också, sen fortsatte han att titta på filmen. Så jag fick genomlida hela denna värdelösa film, pga en åttaåring. Som upptäckt att han kan göra vad han vill om det är han som sitter med dosan när det blir kväll. Mamma är ju ändå upptagen med nattning av småsyskon och har då inget att säga till om.

Som straff läste vi bara 20 sidor i hans nya bok. Tänkte läsa ett kapitel, men det var så spännande så vi ville inte sluta någon av oss.

 

Det är vad jag tänker göra idag. Jag ska vara hos läkaren klockan tre. Sen har jag yoga klockan halv sju. Eftersom det inte är någon idé att jag åker hem mellan läkarbesök och yoga, så ska jag sätta mig med en bra bok och en kopp kaffe och fördriva lite tid.

Vet ni hur underbart det ska bli. Jag har inte setat i lugn och ro på en uteservering på flera år. Man glömmer bort att göra sånt, när dagarna är fulla av annat. Men å andra sidan, varför ska man inte göra det? Jag kan sitta en timma, och ta disken när jag kommer hem. Eller så kan jag tvätta i morgon kväll, och inte just nu. Sängkläderna kan vänta tills i morgon, vi har ju ett helt skåp fullt.

 Så idag ska jag verkligen njuta. Av min kaffe, av min bok, av lugnet och tystnaden. Så att jag i morgon är redo för att köra 100% här hemma.

Jag såg precis denna lilla pojkes framträdande i Sommarkrysset. Ja, jag vet, jag är typ den enda i Sverige som inte sett det än. Tack gode gud för internet, där man kan hitta allt.

 Det första som slog mig är att han ser precis ut som Niclas Wahlgren gjorde för typ tio år sen. Jag tycker att någon ska ta och kolla upp så att han verkligen är riktig, och inte bara en klon.

 Sen fanns det två saker jag störde mig på: Hans klädsel som såg ut lite som "liten pojke klär ut sig i pappas kläder" och sen som om han hade fått kläderna ur garderoben från Miami Vice. Ni minns väl tv-serien.

 För att inte tala om hur han sjunger. Alla vet att det uttalas bot och inte båt. Båt är något man hittar susandes fram över vatten, bot hittar man på irc.

 Det visste alla små fjortisbrudar som tittade på den föreställningen, och klappade händer och sjöng med och skrek som om det gällde livet. Det visste däremot inte alla pensionärer som satt där och glatt klappade händerna och tyckte att det var ju trevligt med en ung man som sjunger om båtar.

 Den låten stör mig, något otroligt mycket. Jag tycker den är så värdelös, och förstår inte hur den kan ha blivit årets sommarplåga. För mig är den en plåga året runt. Någon borde göra världen en tjänst och skicka honom till månen, och se till att han får mig sig alla släppta skivor innehållandes denna låt.

 Ja, jag är gnällig nu. Klockan är över tre på natten, jag har tagit mina mediciner, det är svalt ute och inne efter regnet, men jag kan ändå inte sova. Då blir jag sur.

Idag blir det inga träningsresultat inte, ledsamt nog. Jag har fortfarande ett otroligt sug efter att träna, men tydligen har jag ett hem som också vill ha min uppmärksamhet. Så idag så ska jag ta hand om det. Tvättmaskinen är redan i full gång. Kaffet ska drickas upp och sen är det dags för expedition storstädning. Urk, har ni sett det programmet någon gång? Det är äckligt hur folk kan leva så. Riktig så illa är det ju faktiskt inte här hemma, inte ens i närheten faktiskt.

 Efter städningen så är det grillningstime. Det är en av de bästa saker med sommaren. Att sitta ute på kvällen när det har svalnat lite, känna lukten av grillen, se barnen som springer omkring och leker, umgås med vänner och äta god mat.

Nu ska jag slurpa i mig mitt kaffe, läsa bloggar under tiden, sen dags att städa.