Liliths liv och leverne

Usch, vad trött jag är. Jag har inte kommit i säng än nämligen. Vid klockan tio igår kväll så tog jag som vanligt mina sömntabletter. Det är bara det att en sort är slut och dropparna hade jag ingen juice till. Så jag tog dubbelt upp av den tredje sorten. Det funkade inte. Jag har fortfarande inte somnat. När klockan var fem så gav jag upp och gick upp och satte mig och spelade wow istället.

Jag väckte sambon med frukost på sängen. Sen väckte jag ängeln. Loppan och skruttan vaknade när jag kom in i sovrummet. Upp med barn. Sambon bytte blöjor och jag fixade välling. Fram med kläder åt barn. Klippa luggen på skruttan (fotografering på dagis och hon vägrade ha hårspänne). Sambon ger barn frukost. Duscha. Tvätta hår. Pussa hej då till ängeln som ska ta bussen till skolan. Klä på mig. Sminka mig. Fixa hår. Lugna skruttan som har bråkat med pappa. Sambon byter blöja på skruttan igen. Sambon och skruttan bråkade om hennes skärp. Lugna skrutta och få på ytterkläder. Pussa sambo, loppa och skrutta hej då när skruttan ska till dagis. Vinka hej då, stänga dörren, låsa, pusta ut. Plocka i ordning grejerna för skolan idag. Stanna upp och lyssna på tystnaden. Njuta 

Jag vet att det har gått oförskämt lång tid sen jag skrev sist. Jag vet inte ens varför. Har bara inte haft någon lust att skriva. Har inte lyckats hitta några ord. Vet inte om jag hittar några nu heller.

Här går världen i sin egen takt. Loppan börjar bli en stor pojke, snart sex månader. Fyra tänder har han och sover gott om natten.

Skruttan börjar också bli stor. Dagarna tillbringas på dagis och när hon kommer hem så sjunger hon alla sånger hon har lärt sig på dagis den dagen. Är det normalt för en tvååring att kunna nästan 20 sånger ordagrant?

Min ängel är precis lika underbar som vanligt. Sen är han överlycklig över att jag har börjat spela WOW, för då har vi ännu en sak gemensamt. Vi kan sitta i timmar och prata om det.

Med mig vet jag inte riktigt hur det är. Jag går på mina lektioner två gånger i veckan, tränar två gånger i veckan och sen är jag mest hemma. Jag vill inte gå ut, vill inte träffa folk mer än jag gör. Fast på fredagar går jag ut på krogen. I en källare spelar de bara hårdrock, vilket ger ett utmärkt tillfälle att använda mina fina korsetter. Sen får jag umgås med mina två stora älsklingar K och V. Sen har de en ruskigt söt bartender. Men man märker att man börjar bli gammal när bartendern är yngre än vad man själv är. Han kan inte vara mer än 20 lillpojken. Han ler och tittar så sött när han tror att vi inte ser. K och V retar mig som bara den. Jag får pengar av dem så att jag kan gå och handla öl åt dem. Sen skrattar de åt hur vi flirtar med varandra.

Min medicin hade som en biverkning att man går upp i vikt. Jag gick upp 10 kg. Sen kom jag igång med träningen och började äta duktigt och räkna kalorier. Nu är jag fit for fight igen, min mage är platt. Nu ska jag bara trimma den också så det blir lite muskler. Men nog är jag rätt nöjd med mig själv just nu, speciellt som jag har piercat mig i båda ögonbrynen, en på varje sida. De sitter precis ovanför ögonvrån. Jag ska göra en till på varje sida, så småningom. Det kostar en del, men det är det värt. Det är njutningsfull smärta.

Det är det som pågår i livet nu. Livet rullar på och jag är nöjd med det.

Nu är allt på väg att bli bättre igen. Den värsta depressionen är borta, min enda oro nu är dock att jag är på väg för högt upp. Det verkar som så. Jag skrattar högre, pratar mer, sover mindre och jag saker spontant som jag kanske borde tänkt över först.

Som att pierca vänster ögonbryn, vilket jag gjorde för 1½ vecka sen. Eller att beställa tid för att pierca det andra på fredag, vilket jag ringde och gjorde idag.

Eller att köpa ett par röda lolita-skor trots att jag aldrig använder såna. Men de passar fint till kort kjol de gånger man går ut på krogen.

 En av de lite mer normala saker jag har gjort är att börja läsa Svenska A på Komvux. Jag betar sakta men säkert igenom de kurser som behövs för att jag ska göra högskoleprovet. När det blir vet jag dock inte.

Just nu tänker jag njuta av min uppåtgående mani. Jag vet att så småningom kommer jag ändå att krascha, så då kan man lika gärna njuta av vägen upp. 

Allt är fortfarande nattsvart. När jag har såna här nedåtperioder så känns det som om de kommer att vara för evigt, men förnuftet berättar hela tiden för mig att det kommer att bli bättre. När man är långt nere så kan man bara komma uppåt, men när man är högt uppe så kan man å andra sidan bara komma ner.

Jag har med jämna mellanrum accepterat att jag kommer att ha svängningar. Ibland kommer jag att vara högt upp och allt är superbra, vissa perioder kommer jag att vara nere, och det kommer att vara svårt att hitta någon livslust alls. Just nu har jag inte alls accepterat att det är så. Jag är så trött, både psykiskt och fysiskt, jag är totalt slut och orkar och vill inte mer. Tack till underbara sambon som orkar de gånger jag inte gör det.

Och Winnerbäck. Utan hans texter vet jag inte vad jag hade gjort, han spelas dygnet runt nu här hemma. Trots att det inte är min smak i andra fall, men han är i alla fall min musikgud. Jag kan alltid känna igen mig i det han sjunger om. Oavsett om det är glatt eller deprimerat. Sambon har börjat kalla mig för hjärter dam här hemma pga låten Gråa Dagar. Det är nog sant. Nu ska hjärter dam göra ett nytt försök att sova.

Jag har haft ett litet blogguppehåll ett tag. Det har helt inte infunnit sig någon lust alls att skriva. Men nu är den tillbaka även fastän jag inte har något nytt att skriva om.

Ny medicin har jag fått återigen. Litium går jag på nu, och den funkar väl ok, nackdelen är väl att jag måste gå på blodprovstagning ibland. Jag hatar sprutor. Men jag tar hellre sprutor än att må som jag mått på botten.

Jag ska börja läsa svenska A också, den 23 oktober blir jag liten skolflicka igen. Sambon tyckte av någon anledning att jag skulle ha en liten skoluniform på mig, men det är fortfarande inget beslut fattat i den frågan.

Så nu vet ni lite om vad som händer här. Inte mycket, det känns lite smått nattsvart för tillfället. Men jag finns i alla fall. 

Ja, så har då turen kommit till mig att skriva. Från mimo har jag fått ämnet Hur förbättrar man svensk invandrings- och integrationspolitik?

Jag tror att för att det ska bli någon ändring, åt det bättre hållet, måste man börja ta tag i allt redan när de kommer hit. Att sätta dem i stora baracker med minsta möjliga standard, gör inte saken bättre. Att leva så gör att både barn och vuxna mår värre, och inte får en chans att återhämta sig och kunna starta ett nytt och bättre liv. Att växa upp bland baracker och betong utan en normal vardag är att behandla folk som djur, och gör man det tillräckligt länge så kommer de att bete sig som djur också.

Att få besked om uppehållstillstånd ska man inte behöva vänta flera år på. Efter år så har föräldrarna kanske fått arbeten, barnen har lärt sig språket och går i skolan, de leker med sina kompisar och gör sånt som familjer gör. Då, efter sju år, kan de få beskedet att de inte får bo kvar, de måste åka hem igen. Snabbare hantering av asylökande och fler handläggare.

Men det viktigaste är nog framför allt att se till att de kommer in i samhället så fort som möjligt. Sätt barnen i förskola eller skola, och låt föräldrarna lära sig språket och de grundläggande sederna här. Ge dem en chans. Sätt dem bara inte i en betongförort där de kan leva i sin lilla mini-värld och aldrig får komma ut i samhället. Låt dem vara en del av sin kommun, att få känna sig delaktiga, och att någon lyssnar på dem. Annars så får vi precis det vi har: Förorter med mest invandrare, där det är bråk och stök, svenska skinheads som bor i sina vita områden och hatar det de inte känner till, utav okunskap.

Min enkla lösning är: Behandla inte folk som djur, utan som människor, så kommer de också att bete sig som människor. 

Jag tänker inte ens försöka ge mig på något som har med valet att göra. Alla andra har redan gjort det, och till och med jag som är intresserad av politik tycker att det börjar bli lite trist att läsa. Låt mig bara säga som så att som långtidssjukskriven, där läkaren har planer på förtidspensionering så ser det ju inte ljust ut.

Jag har syndat, en liten synd men åh så ljuvlig. Jag satte i mig två liter cola igår. Nu kanske ni inte kan förstå vad det riktigt har med synd att göra. Men sen jag började med Litium har kroppen en förmåga att lagra varje liten onyttighet den får i sig. Så jag måste vara väldigt noga med vad jag äter, och absolut inte slarva med träningen. Men sen är det ju som så, att det man inte får/ska göra, det är ju så otroligt lockande. Sen kan jag lova att det smakar så mycket bättre än det brukar göra. Men nu är det slutsyndat, tills jag inte kan motstå nästa gång. 

Det har varit så virrigt på sista tiden, att jag inte har haft ork eller tid att skriva. Det har varit läkarbesök, ny medicin, hypoman period med nästan ingen sömn och för mycket energi för att kunna sätta mig vid datorn och klara av att sitta still så länge att jag kan skriva.

I helgen hade vi så trevligt så. W kom över, och bara det är ett nöje. Sen var han och jag ute och gick på kvällen och pratade om allt. Livet, framtiden, dåtiden, och så oss. Vi har känt varandra i sex år, och under hela den tiden har det funnits något mellan oss. En känsla av likhet, att passa in, och en fysisk attraktion. Men det har aldrig hänt något, antingen har jag haft ett förhållande, eller så har han haft det. Jag har varit helt ärlig mot sambon om det här, och hade förstått om han inte velat veta av mig. Men han sa att han vetat om det redan när vi träffats, och litar på mig tillräckligt. Han tror inte att det ska hända något mellan mig och W, och det tror inte jag heller. Våran vänskap är så värdefull för oss båda att vi inte vill förstöra det. Men jag kan inte förneka att jag är heltänd på honom, har alltid varit, kommer alltid vara.

Ny medicin har jag också fått: Litium. Den funkar skitbra än så länge. Men det finns tre nackdelar: Dels att man måste gå på provtagning var tredje månad. Jag är spruträdd och mår dåligt veckor innan jag ska tappas på blod. Det andra är att man går så fruktansvärt lätt upp i vikt så att man kan inte stoppa minsta lilla godisbit i munnen. Oftast går det utan problem, men när hela familjen sitter med sina godispåsar på lördagen, då är det svårt. Där sitter jag med mitt äpple. Och jag kan tala om för er att frukt är inte godis, som dem påstår. Muntorrhet är även det ett stort problem, jag dricker vatten som en galning. Har tabletter för muntorrhet som jag konstant suger på.

En fördel dock (förutom att jag mår mycket bättre) är att min läkare har berättat hur viktigt det är med motion när man har en sådan här sjukdom. Han tyckte att jag skulle träna minst 4 gånger i veckan. whoo ho för det säger jag. Äntligen får jag träna så mycket jag vill, eftersom sambon tidigare tyckt att 2 gånger i veckan räcker gott och väl. Dock blir det ingen träning idag. Jag tog maxdos av alla tabletter igår innan jag skulle gå och lägga mig, och är helt slut idag. Från att ha sovit 2-3 timmar per natt så sov jag inatt 9 timmar, och skulle gott och väl kunna gå och lägga mig igen.

Men nu är det dags att sätta igång här hemma så att jag håller mig vaken. Känner hur ögonlocken blir tyngre och tyngre. 

Igår var jag så trött på kvällen, så att jag somnade i fåtöljen före skruttan hade somnat, runt halv nio på kvällen. Det kändes lite ovant, eftersom jag har kroniska sömnproblem och inte brukar somna före tre på nätterna. Så igår blev det inga träningsresultat uppskrivna. De kommer här i stället.

• Aktivitet: Löparband
• Passets längd: 60 min
• Sträcka 5,7 km
• Hastighet 5,6
• Kalorier förbrända: 319 st

Allt som allt ett bra pass, trots att det var ett tag sen. 

Eftersom jag mått rätt dåligt sista tiden och inte kan ta mig utanför dörren så har träningen fått stå åt sidan. Jag funderade ett tag på att frysa mitt träningskort i tre månader, men tänkte sen om. Jag vet ju inte ens hur jag kommer att må i morgon, hur ska jag då kunna veta om lusten att träna återkommer inom tre månader? Tänk om jag får en jättelust att träna, men så kan jag inte pga att kortet är fryst.

Vilken tur att jag tänkte om. Inte för att jag nu har någon större lust att träna, men för att jag tänkte göra det ändå. Jag har insett att för mig är regelbunden träning viktigt i min förmåga att återhämta mig när jag har mina upperioder, och ännu viktigare, när jag har mina nedperioder. Så nu ska jag packa träningsväskan och sen ge mig iväg. Jag har ingen större lust, faktiskt ingen alls. Men jag vet att jag kommer att må så mycket bättre efteråt.

Idag regnar det, vilket är en utmärkt dag att göra tråkiga saker på. Så idag så kommer hela hemmet att få sig ett lyft. På listan idag står det följande:

• Tvätta
• Städa dotterns rum
• Städa sonens rum
• Dammsuga kök, hall, vardagsrum
• Tvätta golv kök, hall, vardagsrum
• Städa badrum
• Städa toan
• Vika tvätt

Undrar om jag hinner med allt? Fördelen med en stor familj, är att det är många människor att sätta i arbete När jag tänker efter, så passar jag nog bättre till att delegera, än att faktiskt utföra sysslorna. Nu ska jag sätta en dammsugare i sonens hand. 

Ja, jag skulle ju lämna in ansökningar till två ämnen på distans, men sista ansökningsdag var i måndags, så det kunde ju jag roa mig med. Sökte istället svenska med lektion två dagar i veckan. Då ryker min mammapenning med 25%, men jag får ansöka om studielån istället. Om jag blir nekad studielån så får jag helt enkelt avstå från pluggandet fram tills nästa termin. Då är jag nämligen berättigad till att söka bidrag från kommunen för att plugga. Jag uppfyller de flesta kriterier, förutom den punkten att man inte får ha haft studiebidrag de senaste 5 åren, vilket för mig blir i Mars nästa år.

Jag har alltid haft problem i skolan förut. Det har gått bra i början och bara flutit på ett tag, sen blir det tungt och jobbigt, och till slut så slutar jag bara. Har alltid trott att det berott på mig, misslyckad och lat. Nu när jag har fått veta att jag faktiskt är psykiskt sjuk så inser jag att det är en del av min sjukdom. Lätt att ge upp när det blir lite jobbigt. Så sambon har lovat att pusha på mig de stunder det är jobbigt att ens ta mig utanför dörren. Så vem vet, den här gången kanske jag klarar av det. Jag tror faktiskt det, och det gör att allt känns lite ljusare. 

Jopps, det ska jag göra. I morgon ska jag gå och lämna in ansökan för två kurser som börjar den 25 september. Ska plugga på distans, för då är jag fortfarande berättigad till föräldrapenning. Plus att med sambons arbetstider så blir det väldigt svårt att hitta lektioner som passar tidsmässigt. Matte A och samhällskunskap A ska jag börja med, när det är klart ska jag ta itu med 2 nya ämnen. Ev blir det upp till C-kurser i alla ämnen, så då har jag att sysselsätta mig med ett bra tag framöver.

Just nu är jag inne i en väldigt manisk period. Jag har så mycket energi så att det känns som om jag ska explodera. Allting går jättefort. Städa köket går på ingen tid alls, och på en timma så var det klart. Sen passade jag på att göra geleljus när jag ändå var i farten, och jag har druckigt hur mycket kaffe som helst.

Kläderna från H&M kom idag, så de ligger i tvättmaskinen just nu. Har redan hunnit tvätta två maskiner. Haft besök av moster som inte orkade stanna så länge pga hur jag är just nu. Ingen orkar med mig just nu, jag vet att jag är väldigt jobbig när jag är så här. Jag hinner knappt med att skriva, för hjärnan har redan hunnit med 100 meningar när jag bara har hunnit med att skriva två stycken. Jag sveper runt som en virvelvind och är osårbar. Jag behöver ingen mat, ingen sömn, ingenting.

Men jag vet ju att så småningom kommer jag ner. Det som kommer upp måste komma ner. Platt fall blir det. Men just nu passar jag på att njuta av den här känslan av att vara ostoppbar.

Nu är min lycka gjord. Efter att jag duschat bort alla rester av sjukdom gick jag iväg till ICA och handlade. Köpte välling till småttingarna, och lite annat smått och gott. Framme vid kassan tog jag ner ett packet cigg och lade på bandet. Då frågade den söta tanten i kassan och jag hade legitimation. *rodnar*. Tänk att man ser ut som en tonåring, fastän man om några månader blir 27. Hon är helt klart dagens hjälte.

Dottern har ett litet problem när hon är sjuk, hon vägrar att ta Alvedon. Vi har försökt allt för att få henne att dricka det: vi har mutat, tvingat osv osv. Det är helt omöjligt. Därför testade vi alvedons tabletter som ska blandas ut i en sked vatten. Det var succé, hon svepte glaset, tackade så mycket och bad om mer. Helt suveränt. Sen ville hon inte dricka ur glas, utan ville ha tabletten direkt i munnen och låta den smälta på tungan, vilket man också kan göra. Det gick utan problem.

Den enda nackdelen är priset, jämför man priset per omgång med flytande alvedon så blir det fruktansvärt dyrt. Men hon får i sig medicinen i alla fall, det är huvudsaken och gör att jag gladeligen betalar några kronor extra.

Jaha, efter att dottern varit på dagis i en vecka efter semestern så blev hon givetvis dunderförkyld. Snorig som få, feber, gnällig och allt annat. I en dag, sen blev det bättre. Hon lyckades däremot smitta ner mig, som efter tre dagars feber nu äntligen har fått en temperatursänkning, men fortfarande har feber. Det här är första gången sen i fredags som jag ens sitter framför datorn med en kopp kaffe. De föregående dagarna har tillbringats i sängen sovandes ibland och läsandes ibland.

Loppan är också lite småsjuk. Lite feber, lite snorig, men ändå precis lika glad som alltid. Han bara flinar och skrattar och är superglad hela tiden. Maken till lycklig bebis har jag aldrig träffat. När småbarn har feber brukar de vara gnälliga och sova. Han bara jollrar, flinar och är vaken och glad hela tiden. Tur att sambon har tagit 100% ansvar för dem de senaste dagarna, för jag har varit så väck av febern att jag inte ens vågat hålla dem i famnen.  

När vi skulle fylla på loppans vällingburk så var hela botten på vällingpåsen fylld med en massa svarta korn. Det hade ju inte jag någon lust att stoppa i sonens välling, så det var bara att köpa ny. Dagen efter ringde jag Semper och berättade, hon tog namn och adress och lovade att skicka kompensation.

Det brukar de iofs lova sen får man en värdecheck på fem kronor efter två månader. Förvånade blev vi när det dagen efter ramlade in ett kuvert i brevlådan där det låg värdecheckar på två förpackningar med välling plus ett brev med en trevligt formulerad ursäkt. Det är bra service det. 

Jag var på stan igår, och shoppade lite, pengar inkomna på kontot och svårt att motstå. Gick till min favoritfrisör för att kolla vad som fanns. Jag har ju rakt hår när det är torrt, men när det är blött så är det så stora fina lockar. Så jag köpte en spray som faktiskt gör håret fluffigt och lockigt även när det är torrt.

Igår så inhandlades ett shampo i samma serie, som jag tänkt att testa idag. Hade dock sån (o)tur att loppan spydde ner mitt hår, vilket gav mig ett tillfälle att testa nya shampot. Funkade perfekt. Fick fluffigt och lockigt hår på en gång, och behövde knappt använda sprayen efteråt. Det här är en serie jag absolut ska hålla mig till. Tigit Catwalk Curls Rock.

Jag borde egentligen göra en massa saker idag, speciellt nu när barnen sover middag och det är lugn och ro hemma. Ingen tvååring som vill hjälpa till, och ingen bebis som vill bli underhållen.

Jag borde fixa i ordning i skåpet med alla tidningar, bebisböcker och liknande. Istället häller jag upp andra muggen kaffe.

Jag borde ta disken, nu när jag kan göra det i lugn och ro utan att behöva avbryta halvvägs. I stället läser jag lite bloggar.

Jag borde vika tvätt, vilket inte har blivit gjort på evigheter. Behöver någon kläder tar man det direkt från tvättställningen istället. Men i stället bläddrar jag i min fitnesstidning.

Jag borde köra igång en maskin tvätt, men i stället letar jag efter någon rolig bokklubb att gå med i.

Snälla någon, ge mig ett hembiträde i stället.