Liliths liv och leverne

Så ja, nu har jag äntligen fått sova någon timma. Tills sambon kom in och väckte mig för att han var tvungen att gå till banken och ta ut pengar. Sen skulle han och tatuera sig, för våra sista matpengar. Han hade tid till kl 15.30. Jag fick tokspel. Först väcka mig för att han är ute i sista sekunden. Har han inte varit nere på banken fastän plånboken börjat bli tom så får han ta med ungarna ner. Jag somnade kl 11 i morse efter att inte kunnat sova, som alltid. Att han sen skulle tatuera sig också, för våra sista pengar, och inte kunnat vänta med det gjorde mig fly förbannad.

Jag vägrade att gå upp. Då gapade han och skrek om att han minsann aldrig får göra något utan bara vara hemma för att jag inte mår bra och att jag tyckte att min sömn var viktigare. Eeeh, ja?? Sover jag bara ca 2 timmar per dygn sammanlagt, så är den lilla tiden jag faktiskt viktigare än en tatuering. Och om jag för en gångs skull, för första gången på månader, faktiskt lyckas somna ordentligt, och sova hårt, och inte bara slumra och vakna hela tiden så är det klart som fan att min sömn är viktigare än en tatuering.

Sen var det inte så där jättekul att få slängt i ansiktet att han aldrig får göra någonting för att jag inte mår bra. Jag frågade om han skulle vara likadan om jag hade haft en fysisk sjukdom, men det hade han ju inte. Då tog det hus i helvetet. Hur fan kan han bara understå sig att säga sånt? Hur kan det vara ok att jag skulle få sova hur mycket jag än ville om jag hade feber, men när jag är manodeppresiv med grava sömnstörningar, nybliven mamma och två barn sen innan som mår så dåligt att hon med jämna mellanrum bara sitter och gråter hela nätterna, då ska jag minsann inte få sova för en gångs skull, för jag är inte riktigt sjuk. Den tog kan jag säga.

Sambon avslutade hela bråket med att helt sonika säga att nu sticker jag iväg och tatuerar mig och sen gick han. Jag gick upp, satte på kaffe sen ringde jag honom på mobilen och sa att om han inte var hemma inom 30 minuter så sticker vi, jag och barnen. Jag är trött på att jag alltid ska förstå när han mår dåligt. Att jag ska acceptera hur han beter sig då, för att han inte mår bra. Jag tar allt då. Disk, tvätt, barn, städning, mat och allt annat som ska göras, medans han minsann mår dåligt, inte har någon ork till att göra minsta lilla sak. Jag fattar det, och har ingenting emot att ta allt mellan varven, så att han får ladda batterierna. Men när jag inte mår bra då ska jag ändå kvittra som en sol. Om jag någon gång blir arg, som alla blir ibland, så får jag skäll för att jag låter det gå ut över familjen att jag inte mår bra. Jag ska orka hålla igång här hemma som vanligt.

Nu är han i alla fall hemma, står och diskar. Är skitsur på mig för det är ju klart att det är mitt fel att han inte tatuerade sig. Kan inte inse det dumma i att göra det nu istället för i slutet av månaden. När pengarna finns, och jag ätit min medicin tillräckligt länge för att bli delvis stabil, och sömnen förhoppningsvis blivit bättre. Jag avstår från att hämta ut mina sömntabletter för att jag vill först vara säker på att pengarna räcker till den 20e. Men klart att han ska tatuera sig. Jag mår ju så här enbart för att djävlas. Självklart. Sen tycker han tydligen att jag är elak också, för att jag inte ville gå upp när han skulle iväg på roligheter. Jag kan förstå att det inte är roligt för honom att inte kunna planera saker, utan måste vänta för att se hur jag mår. Men tro mig, jag tycker inte det är så kul det här jag heller. Suck, i dag blir ingen bra dag.

Mina sömnproblem är tydligen allvarligare än jag trodde. Det här funkar inte. Jag har fått ny medicin, rekomenderad dos är 1 till 2 tabletter en timma innan sänggående. Jag tar fyra stycken. Jag har inte somnat än. Ser ni något fel i den bilden?? Min hjärna vill sova, men resten av mig är så pigg och glad så, och jag känner mig som om jag ska galen. Ni fattar inte hur knäppt det är. Eftersom jag inte är trött utan så otroligt uppe i varv så borde jag ju inte tycka att det är något problem. Men det är det. Det här är jobbigare än att vara trött men inte kunna sova. Man ska inte vara pigg efter att ha varit vaken i ett dygn. Min hjärna börjar stänga ner. Så ringa till läkaren igen. Ringde igår också. Igår hade lappen kommit bort. Men hon skulle säga till kära farbror doktorn så fort han var klar med sin patient.

Den enda ljuspunkten med att inte kunna sova är att jag läste två böcker i natt. Så det kommer nog upp lite recensioner idag, så fort jag kunnat samla tankarna. Men ska det fortsätta så här så kommer mina nya böcker ju vara utlästa i ett nafs. Vad ska jag då roa mig med på nätterna?

Så ja, klockan är över midnatt och äntligen är sista barnet nattat. Gud vilka hemska föräldrar vi är. Dottern fick somna i soffan, enbart för att det är lättast så, och hon hade varit vaken i 20 timmar med undantag för middagssömnen. Hon vaknade vid fem i morse, var varm, svettig, drömt mardröm och vägrade somna om.

Stora sonen var uppe tills midnatt när jag körde honom i säng, och pliktskyldigast läste några sidor godnattsaga innan jag satte på en cd-saga åt honom. Jag som brukar älska våra nattningsstunder. Inte ikväll, jag var för trött för att orka vara duktig mamma. Loppan har efter en gnällig kväll äntligen somnat.

Så nu har sambon placerat sig med sitt playstation 2, jag uppdaterar här och ska sen läsa ut den superbra bok jag läser: Karin Milles - En mammas dagbok. Den kommer nog att recenseras på bokdagboken i morgon. Och jag fattar inte varför den inte är obligatorisk läsning när man är gravid. Allt är inte så där rosenrött som det är i mammatidningar. Och allt är inte så där humoristiskt som man läser i alla mammaböcker (oftast skrivna av engelskor eller amerikanskor som fött 4 barn och skriver en humoristisk berättelse om det av rädsla för att om folk visste hur det igentligen var så skulle ingen skaffa barn). Missförstå mig inte, jag gillar såna böcker också, och fnissar både en eller två gånger. Men inte är det så på riktigt inte.
Men, nu ska jag inte recensera här inte. Ni får ge er till tåls tills i morgon, och läsa på bokdagboken istället.

Nu ska jag fortsätta med boken, njuta av att alla tre barnen ligger i sina sängar, sura lite över att sambons spel han spelar måste ha så många irriterande ljud och tacka gud för att den här dagen snart är över.