Ibland så svär jag över min sambo. Rätt ofta händer det faktiskt, om jag ska vara ärlig. Det finns 1000 anledningar till att jag gör det. Som att han inte slänger de nedkräkta handdukarna efter loppan i tvätten, utan låter de ligga utspridda i hela lägenheten. Eller för att han bara ställer ifrån sig allt där han råkar befinna sig, och jag får plocka undan efter honom. Det är de lättsamma sakerna. Det har hänt en hel del jobbiga grejer mellan oss också, som jag inte tänker gå in på här och nu. Men trots allt som har hänt så är det fortfarande han och jag.
Det var igår jag fick en sån där insikt igen, om att det verkligen är meningen att det ska vara han och jag, för alltid. Vi satt i vardagsrummet på kvällen. Jag hade precis gett loppan en flaska, och han sov i min famn. Sambon satt med skruttan, som precis hade fått sin kvällsvälling och hon var också på väg att somna. Vi tittade på varandra, och inte ett enda ord behövde sägas. Vi förstod varandra så väl ändå. Det var precis så där sött och romantiskt som det är i filmer. Jag kände i hela kroppen hur mycket jag älskar honom, precis som han är.
Sen kan jag säga att ansiktsmasken jag köpte som var 100% fukt enligt försäljaren, inte var från ACO. Det var något olivoljekladd från något sånt där fint märke de bara säljer i dyra parfymaffärer, med ett namn som man knappt kan uttala, på något konstigt språk. Funkar gör den i alla fall, för efter en omgång är jag len som en babyrumpa. Sen om det är bara är för tillfället, eller om den faktiskt hjälper på lång sikt, det är en annan historia.