Paniken jag kände inför att sambon skulle börja jobba var gigantisk. Hur skulle det gå? Jag hade ju vant mig nu vid att ha honom hemma och att man alltid var två. Hade loppan magknip och behövde ligga i famnen och bli klappad i rumpan, samtidigt som skruttan hade bajsat och behövde bytas på, så var det inga problem. Vi var ju två. Hur gjorde man när man var själv? Lägga ner den där lilla och låta honom skrika och ha ont under tiden man bytte blöja??
Det visade sig att min panik var överskattad. Allting har funkat kanon, och hela familjen har redan kommit in i de nya rutinerna. Den lösningen kallas bärsele, mina damer och herrar. Placera den lilla loppan i den, och sen är du inte låst vid soffan med en bebis i famnen och klapp i rumpan. I dag har vi hunnit tvätta, vika tvätt, diska och en hel massa annat. Det är kanon, och min livräddare.
Det andra jag var orolig för är att loppans lunch infaller på samma tid som skruttan ska lägga sig för att sova middag. Vad göra? Jag kan inte låta loppan vara hungrig och skrika tills hon har somnat. Det går inte att lägga skruttan tidigare, eller senare för den delen. Lägger man henne tidigare så somnar hon inte, och lägger man henne senare så bara gråter hon fram tills dess och då kan inte loppan somna. Men det löste vi rätt bra: hon får sova middag i mammas och pappas säng så sitter jag där och matar loppan samtidigt som jag sjunger för henne tills hon somnar. När loppan ätit och rapat så lägger jag mig ner och sover alldeles utmärkt jag också. Det finns inget bättre än att somna med en ängel på varje sida. Sen att man känner sig som en korv i ett korvbröd med två ungar tätt tryckta intill en på varje sida, så att man knappt har plats att andas, det är en annan sak.