Paniken jag kände inför att sambon skulle börja jobba var gigantisk. Hur skulle det gå? Jag hade ju vant mig nu vid att ha honom hemma och att man alltid var två. Hade loppan magknip och behövde ligga i famnen och bli klappad i rumpan, samtidigt som skruttan hade bajsat och behövde bytas på, så var det inga problem. Vi var ju två. Hur gjorde man när man var själv? Lägga ner den där lilla och låta honom skrika och ha ont under tiden man bytte blöja??
Det visade sig att min panik var överskattad. Allting har funkat kanon, och hela familjen har redan kommit in i de nya rutinerna. Den lösningen kallas bärsele, mina damer och herrar. Placera den lilla loppan i den, och sen är du inte låst vid soffan med en bebis i famnen och klapp i rumpan. I dag har vi hunnit tvätta, vika tvätt, diska och en hel massa annat. Det är kanon, och min livräddare.
Det andra jag var orolig för är att loppans lunch infaller på samma tid som skruttan ska lägga sig för att sova middag. Vad göra? Jag kan inte låta loppan vara hungrig och skrika tills hon har somnat. Det går inte att lägga skruttan tidigare, eller senare för den delen. Lägger man henne tidigare så somnar hon inte, och lägger man henne senare så bara gråter hon fram tills dess och då kan inte loppan somna. Men det löste vi rätt bra: hon får sova middag i mammas och pappas säng så sitter jag där och matar loppan samtidigt som jag sjunger för henne tills hon somnar. När loppan ätit och rapat så lägger jag mig ner och sover alldeles utmärkt jag också. Det finns inget bättre än att somna med en ängel på varje sida. Sen att man känner sig som en korv i ett korvbröd med två ungar tätt tryckta intill en på varje sida, så att man knappt har plats att andas, det är en annan sak.
Japp, det blev det. Våran lilla Leo kom till världen den 8 Maj. Men det gick vilt till kan jag tala om.
Jag var ju inbokad för ett planerat kejsarsnitt måndagen den 8 Maj. Så på söndagen så åkte skruttan till mormor för att vara där medans jag låg på BB. Sambon och jag tillbringade kvällen med att slöa och se på TV. I min storlek orkade jag inte göra så mycket mer. Vi gick och la oss runt midnatt och jag lyckades, trots nervositet, somna rätt fort.
Vaknar mitt i natten för att kissa, som vi gravida alltid gör. Efter uträttat ärende så ska jag gå tillbaka in i sovrummet och lägga mig. Då går vattnet. Hmmm, det ska det ju inte göra, jag ska ju snittas, inte föda den naturliga vägen. Hela golvet är blött och jag springer runt som en yr höna för att svabba upp allt. Vilket är omöjligt, eftersom det kommer nytt hela tiden.
Kommer då på den otroligt smarta idén att ta en liten handduk, vika ihop den och sätta mellan låren. Det suger ju i alla fall upp vattnet. Sen hur bekvämt det var, eller hur det såg ut när jag sprang runt där och svabbade med en handduk mellan låren, det är en annan sak.
Efter att jag lyckats svabba upp allt så väckte jag sambon. Medans han klädde på sig så ringde jag till förlossningen och förklarade att vattnet hade gått, men jag är inbokad för ett snitt, och kan inte föda naturligt. De sa åt oss att komma in på en gång.
Då kom nästa problem: Taxi. Beställer man en taxi en söndagnatt klockan fyra på morgonen från stadens största taxibolag, och talar om att man ska till förlossningen, så ska man inte behöva vänta över en timma. Med en handduk mellan låren, värkar så kraftiga att man är på väg att döda någon, och iskallt ute.
När vi väl kommer in till BB får jag lägga mig ner med dosor på magen som mäter värkarna och lyssnar på bebisen hjärtslag. Jag blev undersökt och det konstaterades att jag hade börjat öppna mig. Panik blev det för mig, sambon var dock väldigt lugn, jag som trodde att det skulle vara tvärt om.
Jag fick värkstillande dropp för att allt skulle stanna av så jag inte skulle öppna mig mer. Sen fick jag ligga och vänta ett tag. Sen blev det full fart. Det sattes kateter och kanyler, vätskeersättning sattes in eftersom jag inte fått dricka sedan midnatt, jag skulle ju opereras.
Sen fick jag komma in på operation, och var livrädd. Min största fobi, näst efter spindlar, är ju nålar. Men alla som var där var helt otroligt suveräna. Läkaren stod och berättade roliga historier för mig för att jag skulle slappna av.
Klockan 3 minuter över nio kom då äntligen våran älskade Leo till världen med ett skrik. Han var 49 cm lång och vägde 3360 g. Världens finaste lilla hjärta, och en exakt kopia av sin pappa, men med mammas mun.
Jag blev kvar på BB i tre dagar, sen fick jag nog och åkte hem. Jag ville ju hem och få vara med hela min familj. Och jag hade inte ont i såret och loppan mådde bra. Så vi for hem och stormtrivdes.
Men amningen fick jag aldrig att funka. Han fick inget grepp om brösten, och mjölken försvann rätt fort. Jag hade samma problem när skruttan föddes. Där försvann mjölken efter tre dagar. Så loppan får tillägg i flaska, och är så jättenöjd med det. Fördelen är att sambon kan ta en natt här och där också.
Han sover i stort sett hela tiden. Ibland vill han vara vaken och umgås. Han skriker nästan aldrig, bara när han är hungrig. Ett väldigt förnöjt barn är han. Han syster dyrkar honom och säger att det är hennes bebis, och hans storebror tycker han är söt, men än så länge rätt tråkig.
Så välkommen till världen min lilla pojke.
Satt och läste Linda Skugges blogg, och blev så arg så jag var tvungen att avbryta för att få ge luft åt mina åsikter. Linda hävdar, på största möjliga allvar, att kejsarsnitt är ett säkrare alternativ än vanlig vaginal förlossning. Orsaken är att det är fler som har dött när de har fött på vanligt sätt än med kejsarsnitt. Jag har alltid gillat Linda Skugge, och tyckt om att läsa det hon skriver, även fastän jag inte alltid delat hennes åsikter. Men nu har hon gått för långt.
Jag har själv fött med kejsarsnitt båda gångerna, och kommer även göra så denna gång. Anledningen är bäckenträngsel, vilket omöjliggör en vanlig vaginal förlossning för mig. Jag är även för kvinnans fria rätt att välja hur man ska föda. Men att säga att kejsarsnitt är mer säkert är idioti. Hur säkert något är avgörs inte av hur många som dör. Och att som Linda Skugge säga att hon inte får föda normalt pga två kejsarsnitt är bara skitsnack. Jag har också fått två kejsarsnitt, och om mitt bäcken hade vidgat sig den här gången så hade jag fått föda normalt.
En operation innebär alltid en risk, då det är ett onaturligt ingrepp på kroppen. Mycket kan gå fel, förutom att man dör. Folk har hamnat i koma, pga latexallergi (det är latex i handskarna gynkirurgen har). När jag fick min son så skar kirurgen fel och jag förlorade 1½ liter mer blod än man ska och höll på att förblöda, fick kramper osv osv. Jag tror att skulle man kolla på djupet, så sker det mer komplikationer efter ett kejsarsnitt än efter en vaginal förlossning.
För att inte tala om efteråt. Du har konstanta, starka smärtor i ca 3 veckor efteråt i operationsärret, vilket gör att du inte kan gå ordentligt, du har svårt att komma i och ur sängen, du kan inte lyfta din lilla som du själv vill, svårt att gå i trappor, och de första 2 veckorna ska man absolut inte ens tänka på att ens försöka lyfta ett storasyskon som också vill ha mammas uppmärksamhet. Du kan få en infektion i ärret och behöva åka upp och bli uppskuren igen. Ja, riskerna med en operation är många, så många fler än att "bara" dö.
Nu har jag kommit på vad som är lyx för mig. Att klockan halv sju på kvällen få sitta i lugn och ro ute på ballkongen med en bra bok, med t-shirt på sig. Det är en lyx som inte går att köpa för pengar. Tro mig, det är helt omöjligt med min lilla tvååring här hemma. Då får man aldrig sitta där ute själv, hon ska alltid med ut och springa runt och klättra upp och ner i stolen. Det är därför jag sitter här inne och bloggar istället.
Nu ska det reserveras böcker på biblioteket sambon ska få hämta ut i morgon. Fem dagar på BB måste fördrivas på något sätt med en liten bebis som bara sover och ammas. Man blir väldigt lätt uttråkad. Bara fem dagar kvar.
Inte blev det någon eld för oss igår inte, vi bestämde oss för att stanna hemma istället. Jag sa åt sambon att han kunde gå med dottern, men han hade ingen lust. Så vi tog en lugn hemmakväll istället. Vi skulle ha lite mys i soffan samtidigt som vi tittade på TV. Men varför visar dom bara skit på kvällarna?? Vi hittade ingenting att titta på. Det bästa vi hittade var 1 timma Simpsons på ZTV. Så vi tänkte att vi skulle kolla på film istället. Vi har säkert 30 filmer som ligger här och bara väntar på att bli tittade på. Så vi körde igång Troja, vilket visade sig inte vara den filmen. Det var en tv-film som hette Helen of Troy. Vi bytte till Sid och Nancy, vilket vi hann kolla på i hela 20 minuter innan DVDn bestämde sig för att ge upp och låsa sig totalt istället. Suck. Men det gjorde inte så mycket, för jag hade redan hunnit reta upp mig på att ingenting i den filmen stämde.
Så istället tittade vi på en dokumentärserie om för tidigt födda barn som gick. Och då menar jag mycket för tidigt födda. De var inte födda bara någon månad innan, utan vissa var födda i fjärde månaden. Då är det ingen tidig förlossning, då är det ett sent missfall. Då blev jag bara arg istället, på föräldrarna, och läkarna som bestämmer sig för att leka gud. Hur kan man som förälder, som ska älska sina barn mest i hela världen, välja att rädda ett barn som för det första föds direkt ut till stora ingrepp och smärta, och som kommer att få leva så i resten av sina liv? Hade det varit jag, och mina värkar kom igång i fjärde månaden hade jag låtit det lilla pyret få somna in. Dom får så mycket skador och problem i hela livet så det är grymt att låta dom fortsätta. En liten pojke kunde inte röra sig alls, fick alltid gå med syrgas i näsan och gick på sjukgymnastik varje vecka. Och han var inte ens två år. Och så skulle han få ha det resten av livet. När man är så liten ska man springa runt och leka och upptäcka världen. Usch vad arg och ledsen jag blir när jag ser sånt.
